Det är synd om Österrike. Landets ensamma och tappra kamp för att skriva in ”privilegierat partnerskap” som alternativ till fullt medlemskap för Turkiet i EU:s förhandlingsmandat visade sig lönlös.

För att österrikarna inte ska gräma sig över sitt nederlag och göra livet surt för övriga EU-länder under sitt kommande ordförandeskap behöver de snabbt plåster på såren. Jag tycker därför att det vore på sin plats med en utfästelse till Österrike:

Om förhandlingarna slutar med ett fullt medlemsskap för Turkiet och Österrike inte är nöjt med detta så kommer Österrike att beviljas utträde ur EU med omedelbar verkan!

Företagarna har presenterat en rapport [pdf] om hur småföretagen hanterar medfinansieringen av sjufrånvaron. Rapporten har uppmärksammats i dagens DN. Den har också refererats på flera andra håll i media. Min första reaktion var att rapporten var befriande kort och koncis, men efter att ha granskat rapporten har jag funnit att den är lika usel som kort.

Alla resultat i rapporten redovisas i diagramform med ytterst få preciserade siffervärden. De flesta procentsatser som jag använder i det följande är därför uppskattningar baserade på diagrammen.

Enligt Företagarna har man tillfrågat 4 551 i storleken 1-49 anställda. Av dessa har 7%, dvs 320 företag, någon långtidssjukskriven anställd. Det är rimligtvis dessa ca 320 företag som svarat frågorna om hur man hanterar medfinansieringen. I så fall är underlaget för undersökningen skäligen tunt. Har man däremot ställt frågorna till samtliga företag så är en överväldigande del av svaren hypotetiska.

Företagarna påstår att deras undersökning framförallt visar att många arbetsgivare undviker medfinansiering genom att anställda får sluta. Vad jag kan se är det en sned vinkling av undersökningsresultatet. Företag kan, för att använda Företagarnas språkbruk, undvidka medfinansiering på tre sätt: genom att den anställde återgår i arbete (på hel- eller deltid), genom att den anställde får rehabiliteringsersättning från Försäkringskassan eller genom att säga upp den anställde. Undersökningen visar att 31% undviker medfinansiering genom de två första alternativen mot 21% som använder det tredje alternativet; uppsägning. Det är alltså betydligt vanligare med åtgärder för att få tillbaka den anställde i arbete än med uppsägning.

31% av företagen har sagt att man inte kan undvika medfinansiering. Av dessa har 66% motiverat varför de inte kan undvika medfinansiering. 47% angivit att det beror på att den anställde är alltför sjuk, 12% har svarat att man får för dålig hjälp från Försäkringskassan, 4% att den anställde inte vill tillbaka och 3% att man saknar kunskap att hantera rehabilitering. Det framgår inte varför återstående 34% tror att man inte kan undvika medfinansiering.

Företagarna påstår att det är ett slående resultat av deras undersökning att många anställda kommer att sägas upp från sina anställningar som en följd av medfinansieringsreformen. Enligt min uppfattning är detta ett överdrivet hot och baserat på ett osäkert underlag. För övrigt är det inte alls säkert att det är negativt att en person som är för sjuk för att klara ett arbete hos sin nuvarande arbetsgivare blir uppsagd, därmed får h_n tillgång till samhällets samlade resurser för att hitta ett arbete som h_n har förutsättningar att klara. Men det är en helt annan debatt.

Hur har då Företagarna vågat ge ut och dessutom kunnat få ett så okritiskt mottagande av en så tendetiös undersökning? Tja, förmodligen i den trygga fövissningen att de flesta journalister är både okunniga och lata.

Jag hör till dem som hoppas på ett regimskifte efter valet nästa år. Sverige förtjänar något bättre än socialdemokraternas visionslösa mer-av-samma-politik.

Det är bara på ett område som det kan bli sämre med en borgerlig regering, nämligen utbildningsområdet. Problembeskrivningen och frågeställningarna i direktiven till den borgerliga arbetsgruppen Mer kunskap – en modern utbildningspolitik [pdf] kan jag, och säkert många med mig, i huvudsak ställa upp på. Det är inte där problemet ligger.

Nej, problemet är att arbetsgruppen leds av den svåruthärdliga floskelsprutan Jan Björklund. Därmed är utbildningsministerposten mer eller mindre vikt för honom vid en borgerlig valseger. Det vore en stor olycka för det svenska skolväsendet om denne pladdrande besserwisser skulle få ta hand om utbildningspolitiken. Efter att ha hört Björklund i otaliga nyhetsinslag och debattinlägg kan jag hans ytterst begränsade repertoar utantill: ”Prov, prov, betyg, prov, disciplin, betyg, betyg, prov, disciplin…”.

För att parafrasera en rabulist från sjuttiotalet (minns inte säkert vem, var det kanske Hillersberg?) – Det är inte folkpartiet jag vill åt, det är Jan Björklund personligen!