I början av veckan gjorde Agnes på Notiser från en ö en lysande, kritisk granskning av Bo Cavefors artikel Terrorister?.
Cavefors artikel tar avstamp i den banalt självklara iakttagelsen att det är segrarna som skriver historien, men irrar sedan ut i något som är svårt att inte uppfatta som ett legitimerande av terrorism:
”När en politisk, eller religiös, rörelse slåss från underläge, utan möjlighet att påverka den politiska, ekonomiska, sociala utvecklingen via reguljära kanaler (tala inte om press- och yttrandefrihet i tex Sverige, Tyskland, Italien – och Storbritannien – där mediekanalerna ägs av ett fåtal moguler, alla besjälade av samma politiska ideal), återstår bara två möjligheter: 1) att sätta skräck i de politiska makthavarna genom riktade aktioner mot enskilda individer, något som raf och de Röda Brigaderna använde sig av, eller 2) att visa ett lands befolkning att de politiska makthavarna inte förmår skydda sina väljare mot militära aktioner utifrån, exempel sprängattentaten i NY, Madrid och London.”
Enligt Cavefors har terroristerna alltså inget val, de är tvingade att ta till våld. Men nog om detta, Agnes gjorde i sitt inlägg processen kort med Cavefors försök att blanda bort korten.
För mig kom Agnes och Cavefors inlägg istället att aktualisera några eviga frågor – Vad är historien? och Vilka är det som skapar den?
Jag kom att tänka på en passage i den engelske författaren Louis de Bernières som i sin senaste bok Fåglar utan vingar skriver om människor som är oförmögna att släppa det förflutna och som är besatta av visionen att att återupprätta en förlorad storhet (min fetstilsmarkering):
”… och liksom alla sådana vackra visioner grundades även hans på den bergfasta övertygelsen att hans eget folk, hans egen religion och hans eget sätt att leva var överlägsna alla andra och därmed måste få sin vilja fram. Sådana människor, även om de är lika obetydliga som Leonidas, är den motor som driver historien, vilken när allt kommer till kritan inte är något annat än ett bedrövligt byggnadsverk av hackat kött i stora idéers namn.”
För mig var denna slående formulering tillräcklig belöning för att ha läst de Bernières tjocka (600 sidor) bok.