De som lyckats föra Israel framåt på vägen mot fred har hittills varit hårdhudade veteraner. Det började med den gamle terroristen Menachem Begin som till slut insåg att det enda sättet att uppnå fred är att sluta avtal med sina fiender (om man inte ska ”utrota varenda jävel”). I Camp David 1979 slöt Begin och Egyptens president Anwer Sadat, under överinseende av Jimmy Carter, ett epokgörande fredsavtal.

Nästa stora steg togs av Yitzhak Rabin, tidigare en mycket hårdför överbefälhavare och försvarsminister. Han begrep att man måste förhandla med fiendens ledare, utan hänsyn till personliga antipatier eller hur oförsonliga fiender man varit tidigare. I september 1993 skakade Rabin hand med Yassir Arafat som en bekräftelse på Osloavtalet, vilket syftade till israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena och upprättandet av en palestinsk stat. Efter mordet på Rabin har har avtalet schabblats bort/saboterats av maktspelare, virrpannor, oduglingar och krigsförbrytare (ännu inte dömd).

Med tanke på historien är det därför hoppingivande att fyra tidigare chefer för israeliska säkerhetstjänsten underkänner den nuvarande politiken:

”Vi är på väg nerför mot en katastrof. Om inget händer och vi bara går vidare med svärdet i hand så kommer vi att fortsätta vada fram i sörjan och förgöra oss själva.”

Kanske det är början till en israelisk tillnyktring.

”Den svenska integrationspolitikens misslyckande är ett utslag av den missriktade välviljans oförmåga att se sambandet mellan helheten och individerna. Problemet är att man gjort socialpolitik av integrationen i stället för arbetsmarknadspolitik. Resultatet blir att invandrarna blir en sorts passiva mottagare av välfärd och åtgärder i stället för själv-ständiga individer med lika möjligheter att ta sig in på arbetsmarknad och därigenom ett större socialt liv i det nya landet.”

De raderna önskar jag att jag hade skrivit. Björn Sandmark gjorde det istället.

I ett debattinlägg i dagens Göteborgs-Posten skriver några bulvaner för Sveriges Fiskares Riksförbund att kvotsystemet tvingar svenska fiskare att dumpa fisk. Fisken som slängs överbord kommer inte att överleva och hela kåren mår dåligt av detta oetiska resursslöseri.

Att de själva gjort kvotsystemet nödvändigt genom en utfiskning som hotar hela fiskarter verkar inte ens orsaka lite klåda. (Jag har skrivit om detta tidigare – t.ex. här, här och här.)

Inte heller har det djupt oetiska i att stjäla fisk från kommande generationer, genom ett industrifiske med flytande fiskerifabriker och redskap med en dammsugarliknande effekt på livet under havsytan, någonsin föresvävat de svenska yrkesfiskarna och deras bulvaner.

Som väntat anser författarna att skulden till att flera fiskarter är på väg att försvinna inte är yrkesfiskarnas utan beror på alla andra. På sedvanligt sätt underkänner de kompetensen hos alla som inte är yrkesfiskare och menar att endast företrädare för fiskerinäringen förstår problemen och har rätt att yttra sig.

För mig tjänar artikeln som det slutgiltiga beviset på att överlåta till fiskerinäringen att lösa problemen vore som att sätta pyromanen till att släcka eldsvådan.

LO:s chefsekonom Dan Andersson i dagens Studio Ett i en diskussion om de nya EU-ländernas platta skatter:

”I Sverige betalar vi [hög] skatt, inte för att vi är gulliga, utan för att vi tror att vi får någonting för pengarna.”

Just det!

Nu står det klart! I Sverige blir man sjuk av arbete och det är arbetsgivarnas fel. På något annat sätt kan man knappast tolka arbetslivsminister Hans Karlssons besked i Ekots lördagsintervju (kräver RealPlayer) att arbetsgivarna ska betala en del av sjuklönen oavsett hur lång sjukperioden är.

Det sägs i intervjun att det bara ska vara en liten del av sjuk-ersättningen och att arbetsgivarna ska kompenseras med lägre arbetsgivaravgifter. Så blir det säkert också i början, men när de förväntade effekterna inte kommer tillräckligt snabbt så kommer man att höja arbetsgivarnas andel av sjukersättningen för att de ska få ytterligare incitament minska sjukfrånvaron. Så småningom kommer också arbetsgivaravgifterna att återställas, sannolikt för att betala de ökade kostnaderna för arbetslöshet och förtidspensioner som kommer att följa av förslaget. Rekryteringsarbetet i företagen kommer att inriktas på att så långt som möjligt sålla bort personer med förhöjd sjukdomsrisk. Stora grupper kommer därmed att hamna utanför arbetsmarknaden.

Det ökade utanförskapet är ett problem som kommer att smyga sig på oss, precis som dagens höga sjuktal. Ett problem som inte kommer att uppmärksammas förrän det vuxit till hot mot hela samhällsekonomin. Och då kanske grodan är kokt (läsare som inte är specialintresserade av System Dynamics kan hoppa över exemplet som ges i texten).