I ett tidigare inlägg lovade jag att återkomma till makarna Myrdals förhållande till rasism och rasbiologi i boken Kris i befolkningsfrågan. Innan jag går in på vad jag fann i boken kan det vara på sin plats att att försöka bringa ordning i begreppen:

Rasbiologi sågs på trettiotalet av många som en vetenskap. Den gick ut på att genom fysiska mätningar kartlägga det biologiska arvets betydelse för sinnessjukdom, alkoholism, kriminalitet och allt annat som uppfattades mindervärdigt.

Rashygien (eugenik) var den praktiska tillämpningen av rasbiologin. Det handlade om att hindra de mindre goda individerna från fortplantning och att gynna de bästa individernas fortplantning. På så vis skulle folkets kvalitet förbättras.

Rasism är (nu och på trettiotalet) en ideologi som vilar på föreställningen att en ras (den egna) är överlägsen andra raser. Av denna ideologi följer vanligtvis förtryck av dem som man ser som mindervärdiga.

I boken för Myrdals utförliga resonemang som, direkt eller indirekt, berör dessa begrepp. För att ge en någotsånär rättvisande bild använder jag mig i det följande av ganska omfattande citat ur boken.

Om rasism och rasbiologi:

”De arvsbiologiska klassteorierna falla således sönder i synnerligen illa genomtänkta och hopfogade hypoteser redan vid en abstrakt metodisk problemkritik.
/…/
Man bör i detta sammanhang lägga märke till att den moderna empiriskt och ej spekulativt arbetande socialpsykologin i stället alltmer letts till att följa den alldeles motsatta arbetshypotesen, nämligen att – när det gäller större socialgrupper – olikheter i den genomsnittliga nivån av olika psykiska, ärvda anlag t.o.m. alldeles skilda raser emellan spela en relativt liten roll, som i flertalet praktiska problem helt kan försummas /…/ Miljön har åter kommit till heders. Om negrer i Amerika eller judar i Polen ådagalägga vissa genomsnittliga raskarakteristika i sina handlingar förklaras det framförallt därigenom, att de sedan barndomen stämplats, behandlats och tvungits reagera just som negrer i Amerika och judar i Polen.
/…/
Den som i likhet med författarna till denna bok dock tror på den kritiska forskningens folkuppfostrande betydelse, kan inte undslippa den tanken, att det till slut finns ett visst samband mellan det politiska ras- och klassbarbari, som just nu gör sig brett i Tyskland, å ena sidan, och å andra sidan den flathet, som där sedan länge visats för allsköns ovederhäftig, spekulativt biologisk gottköpsvisdom i sociala frågor. Till nazismens förhistoria hör även att detta olyckliga land under två generationer nära nog saknat en kritisk socialvetenskaplig forskning på internationell standard. I sista hand kunna de biologiska ras- och klassdoktrinerna och med dem ras- och klassfanatismen blott övervinnas genom kritisk social forskning.” (sid 75-78)

Om rashygien (folkets kvalitet):

”Det är svårt att uppleta ett enda område av näringslivet, där kraven på arbetstakt och arbetskvalitet icke stegrats under den sista generationen.

Denna utveckling, som är ett med tidens egen anda och som är innerligt bejakad av alla fullvärdiga människor, måste emellertid lämna en oavbrutet stegrad procent av befolkningen såsom mer eller mindre arbetsoförmögen. /…/ [Utvecklingen] berövar då dessa olyckliga överblivna mer och mer varje möjlighet att, låt vara till en lägre lön, göra en insats, som moraliskt försvarar deras liv och som skänker dem livets nödtorft.
/…/
Problemet gäller i sista hand: hur skola vi kunna höja människomaterialets kvalitet i takt med det moderna livets anspråk?

Det andra och för ögonblicket lika viktiga problemet är därför: hur skola vi på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna infoga flertalet av även de mindre arbetsdugliga i ett arbetsliv, som – även om vi andra skulle ha råd att försörja dem i sysslolöshet, vilket vi icke ha om vi vilja nå en stegring av levnadsstandarden – likväl är oundgängligen nödvändigt för att de själva skola kunna föra en socialt lycklig, mänskligt värdig tillvaro.
/…/
Det är icke bara så, att de mindre arbetsdugliga nu ha svårare att finna arbete och då lätt av naturliga skäl bli asociala. Det är även tvärtom så, att de som av en eller annan yttre anledning råka bli arbetslösa, just därigenom bli mindre arbetsdugliga också för framtiden. En längre arbetslöshetsperiod försämrar arbetskvaliteten hos människomaterialet. Även en individ med prima livsförutsättningar utgår ofta såsom delvis asocial ur en dylik pers.
/…/
Det viktigaste medlet i vår hand att höja människomaterialets kvalitet är därför arbetslöshetens och i första hand ungdomsarbetslöshetens avskaffande.” (sid 207-213)

Om steriliseringsfrågan:

”Vad kan då samhället ytterligare göra för att möta den nya tidens skärpta kvalitetskrav? Vad är den närmare innebörden av den profylaktiska socialpolitik, vars nödvändighet vi antytt i föregående kapitel?
/…/
I det närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering.
/…/
Det är två syftlinjer, som korsa varandra i steriliseringsfrågan, en rashygienisk och en socialpedagogisk.
/…/
Den rashygieniska frågan är svår: Vilka individer skola anses som så otvetydigt dåliga arvsbärare, att de ej böra tillåtas fortplanta sig? Helst skulle man väl på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag. Men ärftlighetsforskningen ställer oss alltmer försiktiga. Det är svårt att veta, i vilken utsträckning en sjuk eller asocial individs avkomma verkligen är utsatt för arvshotet. Även där det är fråga om ärftliga anlag, har man ännu svårt att skönja äftlighetssammanhangen och framför allt svårt att igenkänna bärarna av de oönskliga anlagen. Det är nämligen icke alltid mot dem, där defekten framtonat, som en steriliseringsåtgärd skulle behöva rikta sig. En del psykiska sjukdomstillstånd äro å andra sidan alldeles påtagligen i hög grad miljöbetingade. Även om därvid en ärftlig disposition i många fall är sannolik, är det dock ofta miljöorsaker som på denna grundval framskapat en sjukdomsfas. De flesta kroppsliga sjukdomar och än mer de moraliska karaktärsdragen äro ännu svårare att arvsmässigt komma åt.
/…/
Mycket längre kommer man emellertid, då även den andra huvudsynpunkten på steriliseringsfrågan, den socialpedagogiska tas med i beaktande. /…/ De individer, mot vilka ett tvångsmässigt steriliseringsförfarande skulle behöva vidtagas /…/ erbjuda vanligen sina barn en uppenbart olämplig uppfostringsmiljö och kunna därför mindre räkna med att samhället skall ha försyn för deras ’rätt’ att ha dessa barn.” (sid 217-219)

Beträffade tillämpningen av den då helt färska lagen om sterilisering skriver Myrdals:
”Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. I de fall där rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering äro för handen, böra läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltför många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla.” (sid 220)

Efter ett i huvudsak avfärdande resonemang om sterilisering på arvsbiologiska bevekelsegrunder skriver paret Myrdal:
”Steriliseringsförfarandet kommer därför med all sannolikhet att mycket oftare tas i bruk mot sinnesslöa. De socialpedagogiska skälen för sterilisering äro ju här även särskilt starka. Det kan knappast från någon synpunkt försvaras, att barn få födas och växa upp hos sinnesslöa föräldrar. ’Varje fall är ett fall för mycket.’ Ett ytterligare skäl för ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande har man i det av forskarna framdragna förhållandet, att just de ärftliga fallen av sinnesslöhet oftast torde finnas, ej bland idioterna och de imbecilla, utan bland dem som befinna sig utanför anstalterna och därför nu ha en av varken förnuftet eller samhället reglerad fortplantningsfrihet.

Samhället är dessutom rent ekonomiskt intresserat i en inskränkning i dessa de lindrigt sinnesslöas fortplantningsfrihet. Åter och åter träffa vi t.ex. på stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer. Att ett antal dylika individer hindras att komma till världen medför alltså i och för sig en betydande social lättnad, alldeles oavsett vilken verkan på befolkningsstockens framtida kvalitet en sådan inskränkning kan tänkas medföra.” (sid 223)

Avslutningsvis fastslår de:
”Men det större socialpolitiska problemet gäller ej dessa svårartade fall av defekta individer. Problemet gäller, som här flera gånger framhävts, alla de icke fullt toppvärdiga individer, som under moderna förhållanden ha svårt att klara sin existens
/…/
Genom att blott nödtorftigt sörja för deras uppehälle medelst ekonomiska understöd vinna vi ej stort; därom torde nu alla vara ense. Mycket viktigare är det då att bringa dem in i lämpligt produktivt arbete. Se vi problemet från profylaktisk synpunkt ha vi emellertid i första hand att lita till en förbättrad hälsovård och uppfostran.” (sid 225)

Summering

Detta inlägg är förmodligen redan så långt att mycket få av mina eventuella läsare tagit sig ända hit. Summeringen får därför anstå till nästa inlägg. Redan nu vill jag dock meddela att jag anser att Myrdals varken var rasister eller rasbiologer. Vad de, enligt min mening, istället var skyldiga till får de eventuella läsarna reda på nästa gång.

Fotnot: Sidhänvisningarna avser första upplagan av Kris i befolkningsfrågan, utgiven på Albert Bonniers Förlag år 1934.

För två veckor sedan skrev Annica Tiger några inlägg om svensk rasbiologi med anledning av att SVT visat dokumentären De icke önskvärda. Annica citerar bl.a Bonniers Stora Lexikon:

”Rasbiologiska tankar var dock vanliga i samhällsdebatten, även på demokratiskt håll. Några exempel är bondeförbundets program (1933), Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan (1934) och 1941 års stränga steriliseringslag.”

I en kommentar till ett av inläggen skriver Claes som uppenbarligen uppfattar sig som insatt i frågan:

”Sverige, det felfria riket. Hur många vet vad paret Myrdal hade för sig? Till på allt fick den hemska rasistkärringen Nobells Fredspris. Men sådant får ingen lära sig i skolan. Här får man lära sig att vi i sverige är bäst på allt.”

Alva och Gunnar Myrdal pekas alltså ut som företrädare för rasbiologiska tankar (i lexikonet) och rasister (av historieexperten Claes).

Jag har precis läst ut Svenskhetens historia av Göran Hägg där paret Myrdals bok beskrivs som märkligt fri från tidens rasbiologiska och rashygieniska tankar. Naturligtvis blir jag fundersam när jag möter så fullständigt olika uppfattningar om Myrdals. Vilken version är den rätta?

Enda möjligheten att få klarhet i frågan är att gå till källan. Jag har därför läst Kris i befolkningsfrågan. Mina slutsatser från genomläsningen kommer att jag att redovisa i följande inlägg.