I den (relativt) nya bloggen haja: min kultursida på nätet läser jag att statistik från SCB visar att en miljon svenskar levde på bidrag förra året. En ”nyhet” som inte får någon som helst uppmärksamhet i media.
Jag kommer då att tänka på en annan nyhet, för några veckor sedan, som verkade avfärdas med en axelryckning och ett förstrött ”Jaha” av såväl media som det politiska etablissemanget.
Industrifacket och Metall förbereder sig att gå samman. Bakgrunden till sammangåendet är att Industrifacket och Metall tillsammans har förlorat omkring 100 000 medlemmar under de senaste tio åren. Det beror inte på att andelen fackanslutna i industrin har minskat utan på att 100 000 industrijobb har försvunnit.
Om jag förutsätter en omsättning per anställd på 1,5 miljoner kronor (förmodligen i underkant, men jag vill inte beskyllas för att överdriva) så motsvarar 100 000 försvunna industrijobb ett minskat årligt produktionsvärde på 150 miljarder kronor. Jag provar att använda den svenska skattekvoten för 2004 (d.v.s de totala skatternas andel av BNP) för att beräkna de uteblivna, årliga skatteintäkterna. Resultatet blir 75,3 miljarder kronor.
100 000 förlorade jobb och drygt 75 miljarder i uteblivna skatte-intäkter och ingen bryr sig! Jag är uppriktigt bekymrad för Sveriges framtid.
2 svar till ”Med en axelryckning”
Fast kan det inte också vara som så att man rationaliserar och uppdaterar sättet som industrierna arbetar på? Om man innan behövde 3 pers för att göra en sak kanske det numer räcker med 2 pers. Dessutom förläggs ju industrier utomlands just för att skatten är hög i Sverige. Tjänar industrin på att starta upp utomlands så gör de naturligtvis det. Sådan är kapitalismens naturlagar.
Visst försvinner jobb på grund av rationaliseringar (som är nödvändiga för att hänga med i den internationella konkurrensen) och utflyttning av jobb till länder med lägre personalkostnader. Den utvecklingen har pågått sedan 60-talet. Tidigare har vi kunnat ersätta dem med nya, ofta mer kvalificerade, jobb. Det gör vi inte längre.
Problemet är alltså inte att det försvinner 100 000 industriarbetarjobb utan att de inte ersätts med andra. Det finns många skäl till detta, men skatte-, arbetsmarknads- och näringslivspolitiken bidrar utan tvekan till utvecklingen (eller rättare sagt – avvecklingen).