Igår var jag åter förhindrad kommentera sjukvården i Västra Götalandsregionen. Den här gången berodde det förmodligen på något jag ätit (och tro mig – ni vill inte veta mer). Ikväll blir det inte heller tid till något längre inlägg, men jag återkommer så snart som möjligt om Värsta Götalandsvården.
-
Avvärjt fredshot?
Varje gång trycket ökar på Israel att börja förhandla med palestinierna kan Ariel Sharon räkna med hjälp från sina allierade, Hamas och Islamiska Jihad, att stoppa den hotande freden.
P.S. Ikväll räckte inte tiden till för fortsatt kritik av sjukvårdens ”Stålverk 80” – Västra Götalandsregionen. Förhoppningsvis gör den det i morgon.
-
Sjukt vårdsystem
Göteborgs-Posten uppmärksammade häromdagen att det är fem års väntetid för ortopedbesök i Göteborg. Detta är bara ett av många tecken på att politikerna i Västra Götalandsregionen (och även på andra håll, tror jag) har skapat ett sjukvårdssystem som är på väg att krossas under sin egen tyngd.
De främsta problemen är, enligt min uppfattning:
Organisationens storlek. Sjukvården i regionen omfattar sju sjukhus och 160 vårdcentraler och har ca. 44.000 anställda. Organisationen är för stor, för ”spretig” och för geografiskt utspridd för att någonsin styras effektivt. För att travestera ett aktuellt uttryck – Västra Götalandsregionen är inte ett optimalt sjukvårdsområde. Dessutom består regionens politiska ledning av sjutton (!) heltidsanställda regionråd. Ju fler kockar …
Den ekonomiska styrningen. Man påstår visserligen att sjukvården i regionen styrs efter en beställar-/utförarmodell, men så vitt jag kan se är det fortfarande fråga om en, i allt väsentligt, anslagsdriven verksamhet. Det betyder att de sjukhus, kliniker etc. som kan presentera störst behov, läs köer, får mest pengar. Det finns alltså inget incitament att undanröja köerna. Att göra vårdgivarna intäktsfinansierade, d.v.s. att de får betalt för utförd vård, skulle visserligen snabbt göra slut på vårdköerna, men idén är alldeles för enkel för någon i regionledningen skulle förstå den
Matrix har börjat, jag återkommer i morgon med en del bakgrund till den organisatoriska och ekonomiska härdsmälta som Västra Götalandsregionen utvecklats till på endast fyra år.
-
Den inre rösten
I ett post scriptum motiverar Klipspringer sin nästan definitiva sorti (”Kanske återkommer jag trots allt någon gång som webbkrönikör /…/ men då i en annan och förhoppningsvis tråkigare form.”) från den svenska bloggscenen.
K.- tycker att de svenska bloggarna har för få läsare och att ”den aktivt läsande skaran av icke-bloggare försvinnande liten”. Jag kan hålla med om nästan allt som K.- skriver i sitt inlägg, men finner det för den skull varken ointressant eller meningslöst att blogga.
Dels för att jag i stor utsträckning bloggar för min egen skull, att blogga har ett egenvärde.
Dels för att jag tror att det låga antalet ”icke-bloggande” läsare är ett övergående problem. Det ser sökmotorerna till. Jag har själv märkt att antalet besökare via Google och andra sökmotorer ökar kontinuerligt. Förklaringen är att när jag bloggat ett tag så har det blivit fler ord i bloggen som kan matcha sökningar i sökmotorerna. Om det jag skriver lockar andra bloggare att länka till min webblogg hamnar den hyfsat högt i Googles page rank. Jag får alltså fler icke-bloggande besökare för varje månad. Om en på hundra av dessa besökare blir en åtekommande läsare av min blogg så har jag ganska snart ett hyfsat antal icke-bloggande läsare. Och varför skulle de nöja sig med att bara läsa min blogg, när de väl fått upp ögonen för bloggfenomenet kommer de snart att upptäcka att det finns fler läsvärda bloggar.
Det är alldeles för tidigt att ge upp!
Maningen ovan får mig förresten att tänka på en underbar monolog (tror den är från 60-talet, tyvärr minns jag inte artistens namn) som framförs av en man vars liv bestått av en lång rad motgångar. Han har många gånger varit färdig att ge upp, men varje gång har han hört en inre röst som sagt ”Inte kan du väl ge upp nu …”. Och så har han kämpat på ett tag till. Tänk om K.- lyssnat till den inre rösten, då hade han strävat vidare med bloggandet ännu ett tag, till glädje för många.
-
Larmar och gör sig till
Är det bara jag som är trött på larmrapporter som denna?
Det är självklart att bredband i en inledningsfas, när tekniken är ny och dyr, i första hand utnyttjas av välutbildade och/eller höginkomsttagare. Det är ett mönster som går igen för all ny (informations-)teknik. Telefon, radio, teve, persondatorer och mobiltelefoner har alla gått igenom en period då innehavet kunde beskrivas som en klassfråga.
Jag frågar mig alltid om de undersökningsföretag, myndigheter och journalister som genomför och ger publicitet åt dessa undersökningar går någons ärenden eller om det helt enkelt är analysförmågan som brister.
-
Kinky
Jag har inte tröttnat på bloggandet, men antingen är jag i en inspirationssvacka, för jag har inte hittat något att kommentera de senaste dagarna, eller också är den svenska politiken, samhället och kulturen inne i en osedvanligt grå och tråkig period just nu. Tills jag, eller verkligheten, hittar formen igen kan ni lyssna till en konsert med Kinky [för RealOne Player].
-
Pippirull-satir
Nättidskriften Epigon länkar på sin startsida till en äldre intervju med Olle Palmlöf, antagligen för att redaktionen tycker det är en läsvärd artikel. Det tycker jag också. Jag har alltid velat veta hur skaparna av ett program som Pippirull uppfattar sig själva och sin omvärld.
I intervjun får man bl.a. veta att Olle Palmlöf kan tänka sig att skämta om det mesta, t.ex Göteborgsbranden:
”Det första som dök upp där var att man skulle köra en travesti på Burger King: ’grillat e godast bara på Hisingen’. Sånt som man möjligtvis kan skämta om själv, men det går ju inte att göra på radio.”
Det sista tackar vi särskilt för.
Vidare får man veta att Palmlöf tycker att det är viktigt att vi har grundlagsfäst yttrandefrihet i Sverige:
”Yttrandefrihetsgrundlagen är viktig, och det är viktigt att vi behåller den i Sverige. Hade vi levt i ett land där det inte hade funnits yttrandefrihet hade vi inte kunnat göra så mycket. Som idag, vi hade en intervju med Drottning Silvia, och där är det tur att man har yttrandefrihet.”
Själv tror jag att det finns annat som är mycket viktigare för Pippirull-gänget, t.ex. Risperdal, Haldol, Catapresan, Ritalin, Cipramil, Zoloft och Fontex (i kombination).
-
Skiljaktig mening
Jag lovade igår att återkomma med en fundering runt Erik Stattins besvikelse över den långsamma utvecklingen av svenska bloggar (inriktningen har jag inga synpunkter på). Det är inte någon särskilt revolutionerande tanke jag har att komma med. Det är bara det att jag inte håller med Erik, jag tycker inte utvecklingen går sakta. Jag gissar nämligen att det vi ser är en exponentiell tillväxt i antalet bloggar, på samma sätt som med t.ex. mobiltelefoner och hemdatorer. Det typiska för en exponentiell tillväxt är att den tycks gå sakta inledningsvis för att plötsligt explodera i en mångdubbling av – i det här fallet – bloggare på mycket kort tid.
Jag har gjort en snabbkoll bland mina favoritbloggar – några startade redan hösten 2001, men de flesta drog igång under 2002. När jag började blogga på riktigt, alldeles i början på det här året, vill jag minnas att Eriks utmärkta Svenskt webbloggindex listade en bit över hundra webbloggar med svensk anknytning. Idag, ungefär fyra månader senare innehåller indexet 220 bloggar. Om man utgår från detta och antar att dubbleringstiden är ungefär fyra månader kommer det att finnas:
440 bloggar i september 2003
880 i januari 2004
1.760 i maj 2004
3.520 i september 2004
7.040 i januari 2005
14.080 i maj 2005
o.s.v.Om två år skulle det alltså finnas 32 gånger så många bloggar som idag (d.v.s. om det finns så många potentiella bloggare i / med anknytning till Sverige). Det kallar jag en fartfylld utveckling.