Göteborgs-Posten uppmärksammade häromdagen att det är fem års väntetid för ortopedbesök i Göteborg. Detta är bara ett av många tecken på att politikerna i Västra Götalandsregionen (och även på andra håll, tror jag) har skapat ett sjukvårdssystem som är på väg att krossas under sin egen tyngd.
De främsta problemen är, enligt min uppfattning:
Organisationens storlek. Sjukvården i regionen omfattar sju sjukhus och 160 vårdcentraler och har ca. 44.000 anställda. Organisationen är för stor, för ”spretig” och för geografiskt utspridd för att någonsin styras effektivt. För att travestera ett aktuellt uttryck – Västra Götalandsregionen är inte ett optimalt sjukvårdsområde. Dessutom består regionens politiska ledning av sjutton (!) heltidsanställda regionråd. Ju fler kockar …
Den ekonomiska styrningen. Man påstår visserligen att sjukvården i regionen styrs efter en beställar-/utförarmodell, men så vitt jag kan se är det fortfarande fråga om en, i allt väsentligt, anslagsdriven verksamhet. Det betyder att de sjukhus, kliniker etc. som kan presentera störst behov, läs köer, får mest pengar. Det finns alltså inget incitament att undanröja köerna. Att göra vårdgivarna intäktsfinansierade, d.v.s. att de får betalt för utförd vård, skulle visserligen snabbt göra slut på vårdköerna, men idén är alldeles för enkel för någon i regionledningen skulle förstå den
Matrix har börjat, jag återkommer i morgon med en del bakgrund till den organisatoriska och ekonomiska härdsmälta som Västra Götalandsregionen utvecklats till på endast fyra år.