Efter två chockbesked (1, 2) på mindre än 24 timmar var det nära att det inte blev någon kommentar idag. Erik har dock redan tagit sitt förnuft tillfånga (jag återkommer för övrigt i morgon med lite tankar om Eriks tvivel på det svenska bloggandet).
Jag hoppas att Klipspringers förmåga att avhålla sig från bloggandet är lika stor som min förmåga att enbart blogga positivt, vilket jag – i ett anfall av övermod – lovade för en tid sedan. Det löftet höll i fyra dagar.
De som idag är de mest högljudda motståndarna till en svensk EMU-anslutning är samma (slags) människor som varnade för de fruktansvärda konsekvenserna av:
– högertrafikomläggningen
– parabolantenner
– privata dagis
– shoot’em ups
– EU-inträdet
– lördagsöppet på systembolaget
Varför skulle de få fel den här gången?
Erik Tjernlund har läst en artikel om primtal i DN och gör följande reflektion:
”Jag har inget problem med att de skriver extremt mycket förenklat, men när det är allvarliga felaktigheter i texter om saker man själv har specialkunskaper om, då blir iallafall jag orolig för alla texter jag läser där jag inte är speciellt insatt i sakfrågan.”
Jag delar Eriks oro. Genom åren har jag läst ett stort antal artiklar där jag har / har haft förstahandskunskap om det som skildras i artiklarna. Jag med tiden kommit fram följande tumregel:
En genomsnittlig artikel i en dagstidning består till en tredjedel av korrekt återgivna fakta. I en tredjedel av innehållet är fakta i och för sig riktiga, men tagna ur sitt sammanhang eller så förkortade att informationen inte blir meningsfull, alternativt har journalisten dragit felaktiga slutsatser av sina data. Den återstående tredjedelen består av direkta felaktigheter.
Att denna tumregel är riktig bekräftas varje gång jag stöter på en artikel som behandlar något inom mitt kompetensområde. Jag är övertygad om att det är lika illa med artiklar inom andra områden. Eftersom jag inte vet vad som hör hemma i respektive tredjedel i dessa artiklar är min tumregel tyvärr oanvändbar som ett verktyg för kritisk granskning. Men den hjälper mig i alla fall att upprätthålla en sund skepsis till allt som skrivs i dagspressen.
Som trogen P1-lyssnare kunde jag inte undgå att höra den alarmerande nyheten ett flertal gånger i fredags – svenska bilderböcker är etniskt rensade!
”Bland vilda bebisar, rara elefanter, trädgårdsnjutande major och Askungar finns inte många figurer med ett utseende som avviker från schablonbilden – ett ljushyat, blont och ursvenskt barn. En och annan ”negerkung” i äldre böcker hör till undantagen. Svenska barnböcker är en etniskt rensad zon.”
Detta är ett stort och angeläget problem. Bilderböcker vänder sig till barn i förskoleåldern, en period som som är av avgörande betydelse för den fortsatta personlighetsutvecklingen. Om barnen då i bilderböckerna möter en värld som ”är rensad från allt som uppfattas som avvikande” är det klart att de ”får en ganska snäv världsbild”. Jag antar att SR-journalisten, Barnboksinstitutets chef med flera ser detta som ett problem eftersom de själva kämpar för att hålla de mörkare sidorna i sin personlighet i schack, efter att i späd ålder ha präglats av, får man förmoda, än mer etniskt likriktade bilderböcker.
Jag har tidigare uppmärksammat ett annat problem som dagens förskolebarn kämpar med. Sammantagna är problemen av sådan vikt att regeringen inte kan tillåtas smita undan ansvaret. Det måste dessutom till ett helhetsgrepp på problemen. (Valet av ansvarig minister torde stå mellan Marita Ulvskog och Mona Sahlin. Båda är ju kända för att med stor iver och effektivitet ta sig an de mest angelägna och komplexa frågorna.) Annars är det stor risk att barnen som är födda runt millennieskiftet kommer att växa upp till en generation av inkontinenta rasister.
Bo Rothstein är emellanåt ute i ogjort väder. Dock inte i denna ledare i dagens Göteborgs-Posten. Det avslutande stycket om offentliga monopolarbetsgivare kunde jag inte ha formulerat bättre:
”Kan det helt enkelt vara så att det är den gamla cyniska sanningen att monopol föder ignorans som gäller. När man inte har någon reell konkurrens om kunderna så höjs priset och kvaliteten sjunker. Och när man inte behöver konkurrera om arbetskraften så struntar man i löne- och arbetsvillkor – alla goda gamla paroller till trots.”
En obetalbar dialog funnen på (nät)kulturtidskriften The Art Bin.
En bra text om Satirens väsen av Håkan Lindgren i nättidskriften Agamemnon