I ett post scriptum motiverar Klipspringer sin nästan definitiva sorti (”Kanske återkommer jag trots allt någon gång som webbkrönikör /…/ men då i en annan och förhoppningsvis tråkigare form.”) från den svenska bloggscenen.
K.- tycker att de svenska bloggarna har för få läsare och att ”den aktivt läsande skaran av icke-bloggare försvinnande liten”. Jag kan hålla med om nästan allt som K.- skriver i sitt inlägg, men finner det för den skull varken ointressant eller meningslöst att blogga.
Dels för att jag i stor utsträckning bloggar för min egen skull, att blogga har ett egenvärde.
Dels för att jag tror att det låga antalet ”icke-bloggande” läsare är ett övergående problem. Det ser sökmotorerna till. Jag har själv märkt att antalet besökare via Google och andra sökmotorer ökar kontinuerligt. Förklaringen är att när jag bloggat ett tag så har det blivit fler ord i bloggen som kan matcha sökningar i sökmotorerna. Om det jag skriver lockar andra bloggare att länka till min webblogg hamnar den hyfsat högt i Googles page rank. Jag får alltså fler icke-bloggande besökare för varje månad. Om en på hundra av dessa besökare blir en åtekommande läsare av min blogg så har jag ganska snart ett hyfsat antal icke-bloggande läsare. Och varför skulle de nöja sig med att bara läsa min blogg, när de väl fått upp ögonen för bloggfenomenet kommer de snart att upptäcka att det finns fler läsvärda bloggar.
Det är alldeles för tidigt att ge upp!
Maningen ovan får mig förresten att tänka på en underbar monolog (tror den är från 60-talet, tyvärr minns jag inte artistens namn) som framförs av en man vars liv bestått av en lång rad motgångar. Han har många gånger varit färdig att ge upp, men varje gång har han hört en inre röst som sagt ”Inte kan du väl ge upp nu …”. Och så har han kämpat på ett tag till. Tänk om K.- lyssnat till den inre rösten, då hade han strävat vidare med bloggandet ännu ett tag, till glädje för många.