Niklas på Enkelriktat föreslår, kanske inte helt på allvar, videokontakttjänster som ett sätt för 3G-operatörerna att få fart på trafiken i 3G-näten.
Det får mig att tänka på de fantastiskt roliga videokontaktannonserna i Smack the Pony (har glömt den mesiga svenska titeln). Så, fast interaktivt, kommer nog den föreslagna tjänsten att användas.
I en artikel i lördagens G-P utgjuter sig en ”journalist” från den vänsterinriktade kulturföreningen Yelah över debatten efter EU-toppmötet i Göteborg:
”Det är slående att de politiska frågorna kring EU-mötet är så frånvarande i diskussionerna efteråt. Fokus hamnar fel.”
Han företräder en förening som ”vill vara ett forum för ett brett spektra av sätt att utrycka sig och kommunicera på”. Dit räknas förmodligen stenkastning och vandalism. Det är inte underligt att han har svårt att förstå varför fokus hamnar fel.
Den intellektuella halten hältan i hans världsbild avslöjas också av att satsningar på Kommunals strejk (antagligen för) och privatiseringar inom offentlig sektor (antagligen emot) ses som förenliga med ”kampanjer som exempelvis ’planka nu’, där folk uppmanas att tjuvåka på spårvagnen”.
Läs förresten de två första styckena under rubriken Samhälle på den här sidan och se om ni förstår vad Yelah står för.
Hej Thorvald,
Ursäkta mig men är det inte litet väl mycket ”förmodligen” och ”antagligen” i det här inlägget? Jag har kollat ”Yelah’s” site och jag kan inte direkt se att de uppmanar till stenkastning eller plankning. Det senare gjorde dock ett av riksdagspartiernas ungdomsförbund (Ung vänster) i Stockholm utan att naagon reagerade. Särskilt inte Gudrun Schyman och Peter Eriksson, dessa samhällets stöttepelare.
Trots att jag staar till vänster och gaar till höger (tvärtemot vad man gör i tunnelbanan alltsaa) har jag i och för sig ingen sympati för rörelser som ”Yelah” eller ”Attac”. (De senare började med en bra idé:Tobin-skatten men kidnappades senare av postkommunister och stenkastare.)Men rätt maaste ändaa vara rätt. Och faktum är att även ’plankarna’ har en poäng när de talar om ’illegala’ invandrare som aaker fast i biljettkontroller. (Det är klart att om jag varit en ’illegal alien’ -och det har faktiskt hänt även om det varit ganska oskydigt- saa skulle jag inte tjyvaaka tunnelbana med risk att fastna i en kontroll). Men ”ingen människa är illegal”, det ligger naagot i det tycker jag).
Bengt,
Du har rätt när det gäller kommunalstrejken respektive privatiseringar i offentlig sektor. Det borde stått ”säkerligen” eller ”med visshet”.
Flera skribenter i Yelah tar inledningsvis avstånd från vandaliseringen av Avenyn i Göteborg för att i nästa andetag skylla den på polisens agerande eller betrakta den som en politisk handling. Citaten nedan är hämtade från de två första numren av Yelah efter kravallerna:
”… att försvara förstörelsen på Avenyn och säga att allt var självförsvar eller politiska handlingar är oansvarigt, politiskt aningslöst och visar brist på ödmjukhet och självkritik. /…/ Men det var inte de autonoma som var det stora problemet i Göteborg. Det var polisen och media.”
”Samtidigt vann alla något; /…/ EU-motståndet syntes och hördes”
”Men jag kan också konstatera att polisen har provocerat fram oerhört mycket av våldet.”
”Frågan som alla bör ställa sig är varför ungdomar kastar sten i Göteborg. /…/ varför en fridsam tonårig syndikalist plötsligt gör det varför icke-våldsförespråkare över en natt blir beredda att slå tillbaka med våld. /…/ Droppen under Göteborgshelgen blir en övernitisk överhetspolis i blind framfart.”
”Vi måste förstå det politiska innehållet i kravallerna /…/ ingen väljer att försöka förstå våldsamheterna som en konkretisering av en fundamental politisk konflikt.”
Beträffande Planka.nu kan jag inte se annat än att det är en kampanj som, med en politisk förevändning, syftar till privatekonomisk vinning.
Jag kan ha förståelse – och i vissa fall respekt – för civil olydnad som politisk metod. När det handlar om civil olydnad är det vanligtvis en poäng att de ”olydiga” genom att ta sitt straff skapar publicitet för sin sak. Ofta gör man det omöjligt att upprätthålla de bestämmelser som man protesterar emot genom att överbelasta rättssystemet.
Planka.nu handlar överhuvudtaget inte om något sådant. Medlemmarna har försäkrat sig mot eventuella påföljder av sin s.k. protest. De är simpla tjuvåkare, inget annat.
Kulturuppslaget i gårdagens G-P innehöll en artikel av Kristian Lundberg som är ett linlägg i den pågående diskussionen om den svenska dagskritiken. Jag nickade instämmande till många av Lundbergs synpunkter, t.ex:
”Det som i stället odlas är ett slags kunskapsförakt där allt skall ha en lustig knorr. Populärkulturen bryter sig in, med storsläggan – men den ställs sällan i relation till den kultur som inte alltid är så förbannat populär.”
Men så slog det mig – den beskrivningen och en hel del annat i artikeln skulle kunna appliceras på förvetet (åtminstone av mindre välvilligt sinnade personer) och i valda delar på bloggandet i stort.
Vad säger det om vad jag/vi håller på med? Jag ägnar mig mest åt dagskritik (om det tillåts att man vidgar begreppet till att omfatta politik, samhälle och kultur). Även om den emellanåt är passionerad, så är den alltid kortare än 700 ord och ofta försedd med en ironisk knorr eller vinkling. Bidrar jag på grund av bloggformen – och tvärtemot mina avsikter – till kulturell utarmning, fragmentisering och ytlighet? Det får jag fundera på ett tag.
Själva det faktum att du faktiskt använder dig av det svenska språket för att formulera dina tankar vittnar ju snarare om motsatsen till ”kulturell utarming”. Fortsätt i samma stil, de som inte gillar det behöver ju inte läsa det, eller hur?
Kulturell utarmning. Larv.
Om folk inte får den information de letar efter sig så söker de upp den, att de besöker _oss_ med knorr och läser dagspressen beror möjligen på att det är det ”de” vill ha – om det nu är så illa ställt.
Folk som beklagar sig över människors smak, förutom att vara smaklösa själva, påminner mig om ett stycke från Atlas Shrugged:
”’It would work very simply,’ said Balph Eubank. ’There should be a law limiting the sale of any book to ten thousand copies. This would throw the literary market open to new talent, fresh ideas and non-commercial writing. If people were forbidden to buy a million copies of the same piece of trash, they would be forced to buy better books.’
…
’But, Mr. Eubank,’ asked the young girl in the white dress, ’what if more than ten thousand people want to buy a certain book?’
’Ten thousand readers is enough for any book.’”
talisyn: Jag förstår vad du menar, men håller inte med om att enbart det faktum att man formulerar tankar (på svenska) innebär motsatsen till kulturell utarmning (som f.ö. var mitt uttryck, inte Lundbergs). Efter att funderat på frågan är jag emellertid inte bekymrad för att svenska bloggare – kanske inte ens jag själv – bidrar till en sådan utarmning. Det som publiceras är visserligen relativt korta texter, men de är för det mesta det koncentrerade resultatet av bloggarens funderingar runt en fråga eller en företeelse. Viljan att få läsaren att själv tänka till lyser nästan alltid i, eller mellan, raderna.
xipe: Jag tolkar inte Lundberg som att han beklagar sig över folks smak och menade inte det själv heller. Ett överflöd av ”snuttifierade” texter om ytliga företeelser minskar utrymmet för längre, resonerande texter. Därmed blir det svårare (men inte omöjligt) att nå ut med de senare och, i förlängningen, svårare för läsarna att skaffa sig helhetssyn på och djupare kunskap om aktuella frågor inom kulturområdet (vad nu det är, jag vill inte definiera några gränser).
I en krönika i gårdagens G-P skriver Amelie Björk om den mänskliga kroppens förlängningar. Allra bäst tycker jag om det här avsnittet:
”Det finns en hel vetenskap kring den mänskliga kroppens förlängningar. De mest extrema ’posthumanisterna’ hävdar att människan är en omöjlighet utan sina ’proteser’ och att det är just i förfiningen av dessa, från stentavlor till cybernetik, som hennes utveckling består. Till sist (nu) är vi bara noder av kött i det nätverk av länkade proteser – databaser, massmedier – som den digitala generationen delar.”
Det är alltså det jag är – en nod av kött. Om jag någonsin får för mig att starta en webblogg på engelska tror jag att den ska heta A Node of Meat eller möjligen The Meatnode. Om någon till äventyrs skulle tycka att det är bra bloggnamn och vill använda något av dem så är det fritt fram. Sannolikheten att jag ska börja blogga på engelska är relativt liten och det kommer under alla omständigheter att dröja länge.
Björk tar också upp begreppet interpassivitet, d.v.s. företeelser som låter oss vara ”passiva genom andra”. Det är ett fascinerande ämne som jag kommer att utforska vidare här på förvetet.
Ja, tydligen räknar hon *ironi* som en sådan företeelse ”I en liknande loop fungerar ironin, vars retoriska form i förväg bygger in läsarens/ lyssnarens reaktion i sin utsaga”. Inte bra! Post-ironin är tydligen en viktig beståndsdel av post-humanismen.
”Fråga: var passar outsider-känslan in i posthumanismen?”. Ja, det har jag ofta undrat….
Genom sitt ”Det gör också …” jämställer hon väl ironin med den konst som ”har ögonen i nacken (eller mellan benen)”? Jag har aldrig haft en tanke på att jag desarmerar mina läsare moraliskt och reducerar dem till den ironiska diskursens protes. Men det kanske är ett pris man för betala för att få ett erkännande som konstnär.
Om outsider-känslan passade in vore den ingen outsider-känsla. Det gäller såväl post-humanismen som alla andra ”-ismer”. Am I right, or am I right?
Gustav Holmberg tipsar i Det perfekta tomrummet om böcker han gärna återvänder till.
För min del är det just det – att den tål upprepade omläsningar – som är kriteriet på att en bok ska hamna i min bokhylla. Eller, rättare sagt, få stå kvar där. Många böcker blir det som jag har burit till antikvariat under årens lopp (och därifrån också ska erkännas). Det betyder att trots att jag, med ett gammalmodigt uttryck, är ganska beläst så mäter mitt bibliotek inte så många hyllmeter. Numera försöker jag alltid låna böcker som jag tycker verkar intressanta på bibliotek för den första (och i de allra flesta fall sista) läsningen.
Nåväl, jag ska också nämna några böcker jag tänker återvända till i sommar:
Attentat mot diktator är i mitt tycke en av de bästa spänningsromaner som skrivits. Den skrevs 1939 av Geoffery Household som i sitt fortsatta författarskap aldrig kom i närheten av den krypande spänningen i denna till sidantalet ganska tunna bok.
På sommaren är det aldrig fel med lite ”magisk realism”. Jorge Amado är en i Sverige ganska lite uppmärksammad brasiliansk författare. Den av hans böcker som jag tycker bäst om är Tocaia Grande (med undertiteln där allting började…). Det är en berättelse om en by i den brasilianska urskogen under kakaoboomen i början av 1900-talet. I klass med García Márquez Hundra år av ensamhet.
I andra änden av den litterära skalan finns de ”hårdkokta”, ordknappa amerikanska författarna. Min favorit bland icke-kriminalromanförfattare är Cormac McCarthy. Jag ska läsa om hans Gräns-trilogi som består av Dessa vackra hästar, Övergången och Städerna på slätten. De två första, fristående berättelserna knyts ihop i den tredje boken. Tre klassiska ödesdramer, med obönhörliga slut.
Det var några måsten (i positiv mening) i min sommarläsning.
Ett av sommarens projekt är att rensa i min överfulla bokhylla. Nu fick jag lite idéer till hur den rensningen skulle kunna organiseras. Problemet med mig och mitt förhållande till böcker är att jag viill äga allt jag läser! Hur kommer man över det? Du resonerar ju verkligen klokt i att behålla bara de böcker som håller för en omläsning.
Första steget är att läsa om boken. Då känner man ganska klart om den är värd att behålla. Om man tycker att den är bra även andra gången – man kanske upptäcker nya saker i den, undrar varför man inte läst om den tidigare eller något liknande – då kan man behålla den. Om inget i den vägen händer vid omläsningen – väck med den!
Det finns mycket jag ångrat att jag gjort mig av med, men aldrig en bok. Och det är i sig rätt märkligt att jag har ett så osentimentalt förhållande till böcker. Att läsa är ändå mitt största fritidsintresse och dessutom det enda som varit bestående genom alla år. Andra intressen går i vågor eller dör ut.
En positiv sida av kommentarfunktionen som jag tänkt på innan är att jag kan använda den för uppdateringar av tidigare inlägg. Det händer ganska ofta att jag vill lägga till eller modifiera något efter att jag publicerat ett inlägg.
Överstrykningar är inte så snyggt, så det vill jag helst undvika. Dessutom vet jag att många bloggare ogillar att man ändrar i publicerade inlägg. Även om jag vill förbehålla mig rätten att redigera även publicerade inlägg så kan jag ha en förståelse för den inställningen. Med kommentarerna kan jag minimera överstryk-ningar, raderingar och andra ändringar i originalinlägget.
Per-Erik har i sin webblogg Bokmärken noterat att jag har infört kommentarer på förvetet. Bokmärken är en mycket trevlig blogg, Per-Erik reflekterar på ett anspråkslöst sätt om politik, samhälle och kultur och skriver mycket om 70-talsmusik och -artister.
Per-Eriks inlägg ger mig också tillfälle att förtydliga mig – en egen layout trevligt, men inte nödvändigt, innehållet är trots allt det viktigaste. Och lite reklam på sidorna är inget som man behöver stå ut med, man ska vara glad för den. Det är reklamen som möjliggör alla gratistjänster som existerar i bloggvärlden. Det tar bort de ekonomiska hindren för att börja blogga och bidrar därmed till att göra bloggandet till en i hög grad demokratisk företeelse.
När det gäller Bokmärken har jag bara ett önskemål – att Per-Erik börjar pinga weblogs.se snarast.
Nu har jag provpingat…det var ju inte svårt alls 🙂
Hälsningar
/Per Erik
Utmärkt!
vore väl ett bättre namn på den här webbloggen, eller kanske Extremely annoying.
Att ställa in sin webblog på att autopinga weblogs.se var 30:e minut är inte bara barnsligt, det är också kontraproduktivt. Åtminstone om syftet är att få fler besökare till bloggen. På det här sättet får den många besök två gånger, betydligt färre tredje gången och inga alls en fjärde gång (utom möjligen de närmast sörjande).
Innan jag kom på att min blogg skulle heta förvetet var ett av arbetsnamnen Griniga Gubben Gaggar. Efter det här inlägget kanske en del tycker att jag skulle valt det istället.
”I wanted some more users as ginniepigs”
And you volonteered as ”ginniepig” Thorvald….
Inte bara fick han mina två första besök p.g.a. hans autoping (men inget tredje eller fjärde) – däremot så kom det fjärde nu efter din länkning till honom. 🙂
Så går det ibland. Men fler än tre lär det inte bli.
Bengt: And this little piggie cried ”Wee, wee, wee, wee” All the way home.
Xipe: Med ett hyfsat antal referrals från mig så kanske han kollar varför. Eftersom jag är en sann optimist hoppas jag att budskapet i så fall sjunker in.
Häromdagen spetsade jag till ett inlägg om kriterierna på en blogg med orden ”förutsägbar MT-layout”. Jag stack medvetet ut hakan, men fick mer reaktioner än jag förväntat mig. Tråden har tagits upp av Gustav och Steffanie, den förre har också lämnat synpunkter i kommentarerna till inlägget.
Vi är uppenbarligen överens om att innehållet är det viktigaste. Min poäng var egentligen att form och funktion är förenade och att formen är en del av det personliga uttrycket. Jag skulle helt enkelt uppskatta om webbloggarna i större utsträckning hade en personlig utformning, för mig skulle det innebära att läsningen fick ytterligare en dimension. Det förefaller dock som om MT, i sig, är ett hinder för en personlig utformning av bloggarna: ”Det är bara att sätta sig ned och knacka en massa css. Hur kul som helst. Jag läser och skriver hellre.” (min fetstilsmarkering)
Så till sambandet mellan form och funktion: MT:s templates innehåller färdigdefinierade funktioner. Det kräver tydligen en övermäktig arbetsinsats – för de flesta, men inte alla – att modifiera templates, därmed blir funktionen ett utslag av formen (sambandet gäller även i omvänd riktning – om det är så att de flesta MT-användare (med eller utan eftertanke) tycker att funktionerna är ett måste så blir ju formen ett utslag av funktionen).
Slutligen funktionerna:
Kommentarer – underlättar dialog och ökar tempot i kommunikationen. Å andra sidan uppmuntrar det till illa genomtänkta kommentarer (spontanitet är överskattat enligt min mening) och tar tid från bloggandet eftersom det kräver bevakning.
RSS-feed – är inte intresserad själv, men kan tänka mig det som en service till mina läsare. Jag är dock inte alldeles övertygad om att jag vill ha läsare som ”kan gå igenom 250 sajter medan jag dricker mitt morgonkaffe. Jag sparar mycket tid och är alltid uppdaterad”. Jag är övertygad om att såväl tidsbesparing som uppdatering är en illusion. Det är snarare ett tecken på bristande förmåga till selektering och prioritering. McLuhan påstod att ”Omstruktureringen av människans arbets- och samhällsliv var ett utflöde av den fragmenterade teknik som är kvintessensen i maskinkulturen. Automationsteknikens kvintessens är raka motsatsen härtill. Den omformar mänsklighetens relationsmönster mot enhet, decentralisering och djup …”. Använt som beskrivet i citatet förefaller RSS snarare främja fragmentering och ytlighet.
Trackbacks – jag har intrycket av att trackbacks (i dagsläget) är plattformsberoende, även om Mats lyckats få till det på Klocklös i Tiden. Dessutom har jag någonstans läst en beskrivning av hur man kopplar en trackback till ett inlägg. Det verkar vara en omständlig procedur, jag använder hellre tiden till att läsa och skriva.
Ett litet förtydligande:
Synpunkten om kommentarer och spontanitet var inte ägnat att avskräcka någon fån att kommentera inläggen i Förvetet. För mig räcker det om man korr.läser sin kommentar en gång och frågar sig ”Uttrycker detta vad jag ville säga?” innan man trycker på knappen.
Jag håller i allt väsentligt med dig. Jag tycker att bloggens förening av form och innehåll är en av de saker som gör det roligt att läsa bloggar. Enbart ett textflöde är inte alls lika spännande. Men jag har annorstädes erkänt att min inställning till bloggar har föga med en önskan att revolutionera nyhets- och informationsflödet i världen att göra.
Men visst, stödde Blogger Light RSS skulle jag naturligtvis slå på det. Däremot irriterar jag mig när det inte går att kommentera.
Johan: den eventuella revolutionen av nyhets- och informationsflödet i världen är en sidoeffekt. Den uppstår (eventuellt) pga *att* du skriver, inte för att du har det som avsikt.
Erik: Förvisso. Men det är fortfarande skillnad mellan att blogga för att sprida information och att göra det för att man ser det som en konstform. (Inte för att jag anser att min blogg är en konstverk, men du förstår säkert vad jag menar. Titta exempelvis på Giornale Nuovo.)
Nu kan ju i och för sig en och samma person ha olika bloggar med olika syfte. Min egen Fanspan (http://sfweb.dang.se/a/span.html) är en ren nyhetsblogg, och *där* irriterar jag mig rejält på att jag saknar RSS. Så vad försöker jag säga? Hmm, jag tror att jag mest resonerar med mig själv för att klara ut vad jag tycker…
Jag har läst någonstans att om man bara länkar till permalänken där ens inlägg kommenteras (alltså utan att visa text från inlägget där ens inlägg kommenteras, komplicerat?) så kallas det Pingback, medan Trackback också innehåller en liten del av det andra inlägget. Alltså borde mina Trackbacks kallas Pingback istället.
Johan: Enligt Dano Release Notes kommer den nya versionen av Blogger innehålla template tags för site feed. Eftersom det inte står något annat antar jag att det även kommer att gälla Blogger Standard.
Erik: Instämmer.
Mats: TrackBack eller Pingback – Aftonbladet eller Expressen?
Tja, kanske har du rätt, vad spelar det för roll om det är track eller ping, bara man backar?
När kommer din topplista över flitigaste kommentatorer upp då? 🙂
3 svar till ”3G-träffen”
Den mesiga svenska titeln är ”Garva här!” fast var det egentligen någon som använde den när man pratade om serien? Jag gjorde det inte.
Inte illa att komma ihåg den då.
Men den stämde ju faktiskt, för man garvade rätt bra ibland.