I en krönika i gårdagens G-P skriver Amelie Björk om den mänskliga kroppens förlängningar. Allra bäst tycker jag om det här avsnittet:
”Det finns en hel vetenskap kring den mänskliga kroppens förlängningar. De mest extrema ’posthumanisterna’ hävdar att människan är en omöjlighet utan sina ’proteser’ och att det är just i förfiningen av dessa, från stentavlor till cybernetik, som hennes utveckling består. Till sist (nu) är vi bara noder av kött i det nätverk av länkade proteser – databaser, massmedier – som den digitala generationen delar.”
Det är alltså det jag är – en nod av kött. Om jag någonsin får för mig att starta en webblogg på engelska tror jag att den ska heta A Node of Meat eller möjligen The Meatnode. Om någon till äventyrs skulle tycka att det är bra bloggnamn och vill använda något av dem så är det fritt fram. Sannolikheten att jag ska börja blogga på engelska är relativt liten och det kommer under alla omständigheter att dröja länge.
Björk tar också upp begreppet interpassivitet, d.v.s. företeelser som låter oss vara ”passiva genom andra”. Det är ett fascinerande ämne som jag kommer att utforska vidare här på förvetet.
2 svar till ”En nod av kött”
Ja, tydligen räknar hon *ironi* som en sådan företeelse ”I en liknande loop fungerar ironin, vars retoriska form i förväg bygger in läsarens/ lyssnarens reaktion i sin utsaga”. Inte bra! Post-ironin är tydligen en viktig beståndsdel av post-humanismen.
”Fråga: var passar outsider-känslan in i posthumanismen?”. Ja, det har jag ofta undrat….
Genom sitt ”Det gör också …” jämställer hon väl ironin med den konst som ”har ögonen i nacken (eller mellan benen)”? Jag har aldrig haft en tanke på att jag desarmerar mina läsare moraliskt och reducerar dem till den ironiska diskursens protes. Men det kanske är ett pris man för betala för att få ett erkännande som konstnär.
Om outsider-känslan passade in vore den ingen outsider-känsla. Det gäller såväl post-humanismen som alla andra ”-ismer”. Am I right, or am I right?