I en krönika i GP den 25/7 är Johan Swedenmark på väg att, i förbigående, begå ett lustmord på några av dagens bästsäljare, men så fegar han ur.
Det kanske inte bara är brist på alternativa perspektiv som gör att vi inte har någon kulturdebatt värd namnet. Räddhågsenhet kanske också spelar en roll?
Bengt O. Karlsson kan inte hålla sig till ämnet.
Glädjande nog.
Läs När jag ändå har ordet, Off topic och Här slutar allmän väg. Och så The European Perspective förstås, som dock hör till ämnet.
I en debattartikel i Aftonbladet i går framförde miljöminister Lena Sommestad att hon kommer att rösta nej till EMU därför att:
”Genom att EMU försvagar möjligheterna att upprätthålla makroekonomisk balans, försvagas enligt min uppfattning också möjligheterna att värna tillväxtens långsiktiga drivkrafter – stabila och långsiktiga investeringar i utbildning, hälsa och barnafödande. Konkurrensen och marknaderna sätts i centrum. Ett kvinnoperspektiv på tillväxten saknas.”
När det gäller den första delen har hon redan tillrättavisats av en regeringskollega: ”Lena Sommestad talar mot bättre vetande. Hon har fel i sak och har inga bevis för det hon säger”.
Jag vill därför upphålla mig litet vid det enligt Sommestad så angelägna kvinnoperspektivet. Om jag förstår henne rätt väger det faktum att ett sådant perspektiv saknas så tungt att det är skäl att rösta nej till EMU. Om kvinnoperspektivet är så viktigt borde hon väl också se till att det genomsyrar verksamheten inom hennes ansvarsområde – miljöpolitiken?
Jag har sökt på kvinnoperspektiv, jämställd* och genus* i miljöbalken, regeringens miljökvalitetsmål (pdf), Naturvårdsverkets regleringsbrev (för jobbigt att länka) och på Naturvårdsverkets webbplats. Inte någonstans har jag fått bekräftelse på att kvinnoperspektivet spelar någon framträdande roll i den svenska miljöpolitiken.
Det borde det väl göra?
Usch Thorvald, Du är så elak fast det är semester och allting…
Nej, kvinnoperspektivet tas enbart upp när man vill gnälla på något. Annars verkar de flesta politiker stoppa det trumfkortet i bakfickan.
Bengt: Ja, tyvärr. Som jag meddelat tidigare tänker jag hela tiden, även på semestern. Och bara stygga tankar.
Skeptikern: Ska du fortsätta på det här viset får du överväga attt byta pseudonym – till Cynikern. 😀
Som framgår av föregående inlägg läser jag sällan pappersversionen av Aftonbladet. Det är nog tur, för risken är att jag skulle vara arg för jämnan. Åtminstone om artiklar som den nedan beskrivna1 är typiska för Aftonbladet
I förra veckan hängdes en trettonårig flicka – som varit vittne till ett mord – ut med namn, bild och citat, såväl på första sidan som inne i tidningen.
Ett barn som varit med om något sådant behöver minst av allt ett förhör av en senstionshungrig murvel. Hon är inte heller betjänt av vallas på brottsplatsen och fotograferas i blixtbelysning av en lika sensationslysten fotograf. Efter en sådan upplevelse behöver hon sakkunnig hjälp av ett helt annat slag.
När jag tänker på Aftonbladets agerande blir jag fortfarande, efter nästan en vecka, uppriktigt förbannad. Vem som har störst ansvar för denna omdömeslöshet, chefredaktören och ansvarige utgivaren Anders Gerdin, redaktionschefen Niklas Silow, journalisten Gunnar Svensson eller någon annan kan inte jag bedöma. Men ansvarskänsla och yrkesstolthet måste vara okända begrepp för dem alla.
Fotnot 1: Artikeln går hitta på Aftonbladet.se, men av förklarliga skäl vill jag inte länka till den.
Under semesterveckan har jag varit hänvisad till papperseditionen av Aftonbladet (som jag annars sällan läser). Gunnar Fredrikssons krönika säger det jag inte riktigt lyckades uttrycka om Maud Olofssons trivialisering av en ofattbar historisk tragedi.
Jag avstår från ytterligare kommentarer.
Om några timmar bär det av till Österlen för en vecka. Inget Internet, men sol och bad (hoppas jag), lite kulturturism och en massa bra böcker.
Maud Olofsson försöker nu slingra sig ur fadäsen av att jämföra tolv demokratiska staters samarbete om en gemensam valuta med ”de tokiga saker” Hitler gjorde. Hon påstår nu att ”hon aldrig haft för avsikt att jämföra EMU-projektet med Hitlertyskland”. Själv tycker jag att det är ganska tydligt att hon gjorde just det i gårdagens Eko-inslag, trots att reportern gav henne flera chanser att besinna sig. Lyssna till inslaget på SR:s EMU-sida och döm själva.
Maud säger att det är viktigt att dra lärdom av historien. För att kunna göra det behövs elementära historiekunskaper och en gnutta sunt förnuft. Det är inte utan att man önskar att Maud ägnat lite mindre tid åt CUF och lite mer åt historieundervisningen i gymnasiet. Då hade hon åtminstone skaffat sig kunskaperna.
Dessutom säger hon vilja ”hyfsa debatten” genom att kalla Tysklands utrikeminister för ”terrorist.” Och nej-generalen Sören Wibe trampar på i samma fotspår.
Men så här långt har hon klarat att bidra med sakliga argument till diskussionen. Om hon får säga det själv.
Maud kanske jobbar som dubbelagent åt Ja-sidan? Det vore ju den enda rimliga förklaringen för att hon försöker sabba nej-sidans kampanj genom denna totalt irrelevanta skrämselpropaganda.
Jag misstänker att det finns en hel del i Carsten Palmærs mediakritik som jag inte kommer att hålla med om, men nedanstående citat räcker för att jag i alla fall kommer att läsa Liten ordlista för nusvenskar när tillfälle ges.
”Analys – Tidningsartikel där journalisten skrivit av flera artiklar istället för bara en.”
Läste om den i en artikel från TT Spektra i lokaltidningen idag (ej länkbar), det enda jag hittar på nätet är en mycket kortfattad presentation i Ordfronts utgivningslista för hösten 2003 (pdf).
Ja det var en kort beskrivning men det verkar lovande. Jag såg också presentationen av Ian McEwans ”Försoning” ((Atonement) om vilken jag gärna vill citera Berglins omdöme längts ned i presentationen: ”I det segmentet får du väldigt mycket bok för pengarna om du väljer dem.” Litet egendomligt dock att Ordfront avslöjar en av de saker som egentligen skall uppdagas av läsaren en bit in i boken.
En annan definition ur Palmaers ordlista:
Kultur, -en, -er — form av mänsklig kommunikation som framför allt intresserar ensamstående medelålders kvinnor och följaktligen förtjänar att mötas med samma omsorg och respekt som dessa.
Själv har jag just förnyat min prenumeration på Ordfront, för att få läsa mer Palmaer varje månad, och för att få en liten annan vinkel på världsproblemen.
Bengt: McEwan ligger långt upp på min läslista, men får anstå till efter sommaren.
Jorun: Även jag gjorde en gång ett försök att vidga mina vyer på samma sätt som du. Den, mycket korta, historien kommer inom kort på denna blogg.
2 svar till ”Smaklösa bästsäljare”
Jag ska tänka på saken. Både förslaget och frågan.
Kan då inte Du vrida om den kniv som Swedenmark stack in, förslagsvis genom ett inlägg på http://www.kultursidan.com? Låt mig provocera Dig litet: det är väl bättre att man konsumerar Liza Marklund än plastlådvin från systemet?