Jag kan inte påstå att jag är fullt uppdaterad i alla delar i jämställdhetsdebatt och -forskning. Emellertid har jag uppfattat att genusforskare m.fl. menar att kön är en social konstruktion.

Den sociala konstruktionen börjar redan på prototypstadiet – små flickor kläs i rosa och inte får inte leka med leksaksbilar. Ett tidigt exempel på kvinnoförtryck. För att slutligt komma till rätta med ojämlikheten mellan könen måste den sociala konstruktionen förändras i grunden. Det förvånar mig att ingen feminist har tänkt på hur mycket av socialisationen som ligger i namngivningen.

Om man inte av namnet kan avgöra en persons kön har man ju tagit bort en stor del av förutsättningen för den sociala konstruktionen. Därför föreslår jag att hälften av alla flickor döps till Gösta, Folke, Julius, Yngve etc och hälften av alla pojkar döps till Alma, Ester, Gerda, Dagny o.sv. På så vis kan både män och kvinnor vara såväl utövare av som offer för det patriarkala förtrycket, vilket därmed kommer att försvagas och slutligen försvinna helt.

Fotnot: Namnen ovan är hämtade från den generation som föddes runt förra sekelskiftet. Eftersom morgondagens småbarnsföräldrar inte har några personliga minnen av personer med dessa namn kommer de att slå igenom i namngivningen de närmaste åren. Namngivning går i vågor.

Jag lovade i ett tidigare inlägg att återkomma till Sebastian Haffners En tysk mans historia. Så här skriver Haffner om kamratskap i kasernmiljö:

”Om vi – trots allt jurister, akademiker med intellektuell skolning, blivande domare och säkert inte allesammans veklingar utan övertygelser och utan karaktär – på några få veckor i Jüterbog hade förvandlats till en mindervärdig, tanklöst lättfärdig hop, där uttalanden som de ovannämnda om Paris eller om dem som anklagades för riksdagshusbranden förekom dagligen och fick stå oemotsagda och angav den andliga nivån, så hade vi blivit detta genom kamratskap. För kamratskap betyder oundvikligen att den andliga nivån fixeras vid
det lägsta plan som över huvudtaget finns tillgängligt. Det tål ingen diskussion; diskussion antar i kamratskapets kemiska lösning genast gnällighetens och grälmakeriets färg och är en dödssynd. I kamratskapet frodas inga tankar utan bara massföreställningar av det mest primitiva slag – och dessa är i sin tur oundvikliga; att hålla sig ifrån dem är att ställa sig utanför kamratskapet.”

Det Haffner beskriver kallar vi idag för grupptänkande. Det grasserar i de flesta slutna miljöer, inte bara i kaserner. De inre cirklarna i Vita Huset har varit tydligt präglade av detta slags tänkande de senaste tre åren.

Haffner skriver mycket mer om kamratskapets/grupptänkandets mekanismer. Läsning rekommenderas!