Att Gunnar Lindgren påpekar att oljan snart sinar lär inte göra någon skillnad. Att den är en ändlig resurs har vi ju vetat i decennier utan att det lett till några synliga resultat.
Fast det är klart, om alla stoppar huvudet i sanden så kommer vi att hitta några fyndigheter till.
Många kommuner och landsting har infört så kallade beställar/utförarorganisationer. Man tror att man kan öka produktiviteten och effektiviteten i verksamheten genom att politiker och byråkrater får leka marknad i en trygg miljö, d.v.s. utan någon otäck konkurrens.
Att detta är i grunden feltänkt börjar nu uppmärksammas även inom systemet. Revisorerna i Västra Götalandsregionen riktar, enligt en olänkbar artikel i gårdagens GP, skarp kritik mot beställar/utförarmodellen i regionens sjukvård.
” ’Modellen är otydlig, rollerna oklara, processerna tröga, förmågan att hantera konflikter låg och behovet av utbildning stort’, konstaterar revisorerna i en förödande kritik av detta system.
De menar att mycket tid av beställningsprocessen ägnas att diskutera självklarheter. Konflikter och tvister hänskjuts och läggs åt sidan för att hanteras senare i särskild ordning.
’Modellen är som styrmodell uddlös. Det handlar i realiteten om vanlig budgetstyrning. Modellen är mer en umgängesform mellan parterna än en styrmodell’, skriver revisorerna.”
Det påpekade jag, om än inte lika vältaligt, för snart ett år sedan. Om man vill bli mästare i simning så måste man träna i vattnet, det räcker inte med torrsim. Vill man ha marknadens fördelar så måste man köpa och sälja på riktigt, inte bara på låtsas.
Kritiken av Balanced Scorecard som utvärderingsverktyg i skolsammanhang är bara en täckmanel i detta debattinlägg från två göteborgslärare. I själva verket handlar det om att inga andra än lärare ska få utvärdera skolan eller på annat sätt ha inflytande över den.
”Många ’nöjda’ kunder som bedömt skolan har liten eller ingen kunskap om skolans uppdrag, som det uttrycks i styrdokument och läroplaner. /…/ För att skolan ska kunna utvecklas måste pedagoger och skolledare ha tolkningsföreträde angående mål, värdegrund och kvalitetsbegrepp.”
Nej, de som inte har lärarutbildning kan ju självklart inte förväntas begripa om deras barn lär sig något i skolan. För det är väl fortfarande det den är till för – att förmedla kunskap?
I en kalender för 1970 eller 1971 som medföljde som bilaga i ett nummer av Svenska Mad kunde man läsa följande visdomsord:
”Den som tillräckligt länge betraktar en stekt gröt blir till slut själv betraktad av den stekta gröten”
En gång om året kommer jag att tänka på detta citat. Av någon outgrundlig anledning har det för mig kommit att bli oupplösligt förknippat med följande, egenhändigt formulerade, utsaga:
”En grupp som alltid och i alla sammanhang utmålar sig som offer kommer till slut att uppfattas som helt hjälplös”.
Oj,oj, oj – det där citat ska jag nog klistra upp i vårt fikarum på jobbet.
jo gröt hör ju hemma i lunch-/fikarum =)
Låter otäckt bekant… hmm… vilket grupp tänker jag på, tro?
När det presenteras så här låter det ju bestickande, men tro mig:
Detta blir följden om den förhärskande planekonomiska stordrifts-idiotin ideologin inom den västsvenska sjukvården består.
UPDATE 040307: Inför bildandet av Västra Götalands regionen utlovade de etablerade partierna unisont att skatten inte skulle höjas. Efter något år höjdes följdriktigt skatten med 75 öre (per tjänad hundralapp). Det sägs vara en temporär höjning, vilket måste betyda att den gäller fram till nästa höjning. För enligt en icke länkbar artikel i dagens GP diskuterar man nu att höja skatten med ytterligare 25 öre. När ovanstående organisation är förverkligad, runt år 2020, kommer vi gissningsvis att ha en tillfällig kommunal utdebitering på runt 40 kr.
Det är klart att det är tungt, men eftersom det bara är tillfälligt kan vi ju stå ut. Att vi slipper ifrån de små, ineffektiva fjuttsjukhusen gör det också litet lättare. I de stora, rationella sjukfabrikerna vi har istället är det mycket lättare för personalen att hålla en professionell distans till offren patienterna. En distans som borgar för en hög jämn kvalitet.
Du är alltid så negativt inställd till den överhet som bara vill dig väl:
Det måste Du väl förstå! Alla ev.infarkter, brustna blindtarmar, strokes o.d. bör naturligtvis planeras in under dagtid och helst också förläggas till den ort dit ”akutvården” är förlagd.
Allvarligt talat: Du hänvisar ofta till Västra Götaland men det verkar vara samma historia över hela Sverige. Läste just att sjukhuset i Härnösand där flera av mina anhöriga vårdats skall läggas ner. Intressant nog genomdrivet av (s) och (v).
Rustar man ner sjukvård, åldringsvård och skola är det inte mycket kvar av det civiliserade välfärdssamhället.
Du har nog rätt i att bilden är den samma i resten av Sverige som i Västra Götaland.
Jag håller med dig om nedrustningen också. Vi skiljer väl oss åt i det att jag anser att den sker pga ett sentimentalt fasthållande vid ett gammalt recept och/eller försvar av politikernas och byråkraternas maktposition. Det behövs såväl glasnost som perestrojka i svensk sjukvård. Någon Gorbatjov går dock inte att urskilja ännu.
Man kan ju fråga hur mycket alla omorganisationer kostat? Min mor har arbetat inom personalsektorn inom Västra Götaland och under åtminstone 10 års tid har jag fått höra om dessa ständiga omorganisationer, den ena mer ineffektiv än den andra. Citatet från Gaius, 66 e Kr ”Vi tränade hårt – men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och också vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.” (Är det verkligen ett äkta citat, förresten) snappade jag upp under min tid på Tre Korvar – ett annat omorganisationsinferno (mitt ord).
Jag kämpar på med Leif GW Perssons Mellan sommarens längtan och vinterns köld. På grund av tidsbrist har jag inte hunnit så långt. Nu har emellertid två säkerhetspoliser, Kudo och Bülling, som bevakar kurder introducerats i handlingen. De är endast lätt maskerade versioner av två verkliga säkerhetspoliser. Jag har själv uppmärksammat dessa klart lysande stjärnor på underrättelse-himlen här på förvetet, under deras riktiga namn.
Det är trevligt att få sin uppfattning bekräftad av en auktoritet som Persson.
Förvirrad. Är han nu en auktoritet eller en brottsling?
”Det här är inte en roman om ett brott, det är en roman som borde vara ett brott. Frågan är bara vem som i så fall är den skyldige – författaren eller förlaget”
Agnes: De båda omdömena är inte oförenliga. Persson är naturligtvis med sin bakgrund en auktoriet vad beträffar svenskt polisväsende. Det jag inte tycker om, även om det var att ta i att kalla det för brottsligt, är hans stil och berättarteknik. Några av de sämsta böcker jag läst är skrivna av personer som är experter inom det område som är temat för respektive bok.
För övrigt märker jag att jag efter ungefär trehundra sidor börjar trubbas av, jag stör mig inte lika mycket på Perssons sätt att berätta som jag gjorde inledningsvis.
Jag köpte Leif GW Perssons Mellan sommarens längtan och vinterns köld på bokrean. Efter att ha läst mindre än 20 sidor ångrade jag köpet. Jag hade glömt hur Persson skriver:
”Bäckström var liten, fet och primitiv medan Wijnblad var liten smal och pimpinett och tillsammans kompletterade de varandra utmärkt. De trivdes också med att arbeta ihop. Bäckström tyckte att Wijnblad var en feg halvfikus som man inte ens behövde höja rösten åt, han gjorde ändå som man sa, medan Wijnblad betraktade Bäckström som en förståndshandikappad koleriker som var rena drömmen att jobba med för den som föredrog att själv ha full koll på läget. Eftersom båda var gediget inkompetenta uppstod det heller inga slitningar på sakliga eller andra professionella grunder och kort och sammanfattningsvis utgjorde de rena radarparet.”
Här lämnas inget över till läsarna, för säkerhets skull talar Persson om för oss att de beskrivna kriminalpoliserna är inkompetenta eftersom vi inte förväntas förstå det av den fortsatta skildringen. Samtidigt är karaktäristiken lika banal som något en kvälls-tidningsjournalist skulle kunnat åstadkomma, enda skillnaden är att meningarna och orden är längre än i Aftonbladet och Expressen. Att den av allt att döma nazianstrukne polisaspiranten heter Oredsson är en meningslös blinkning till läsarna – de läsare som inte utan hjälp begriper att Bäckström och Wijnblad (i citatet ovan) är inkompetenta missar blinkningen och för dem som känner till något om Assar och Vera och den svenska nazismens historia är den övertydlig. Den tillkämpat humoristiska tonen som genomsyrar åtminstone de första femtio sidorna är också svåruthärdlig.
Det här är inte en roman om ett brott, det är en roman som borde vara ett brott. Frågan är bara vem som i så fall är den skyldige – författaren eller förlaget?
Bengt O. refererar då och då till Gökmassivet, senast i onsdags. Agnes undrade vad Gökmassivet står för, men det ville Bengt inte berätta. Så då gör jag det.
Gökmassivet ligger i Grönköping. På detta berg har genom åren utspelats många aktiviteter som skildrats i Grönköpings Veckoblad, Sveriges mest långlivade satiriska tidskrift. Förebilden för Gökmas-sivet är Nolhaga berg eller kanske Härsberget i Alingsås. Nils Hasselskog (pdf), en legendarisk medarbetare i Grönköpings Vecko-blad, hämtade influenser till Grönköpings innevånare och miljö från Alingsås där han växte upp.
Ännu idag har vi i Alingsås flera politiker (pdf, läs under ”Roande om Piraten”) väl jämförbara med Grönköpings dito. Dock ligger Vecko-bladet långt före vår lokaltidning när det gäller webbnärvaro.
Var det inte värre? Fast nu känner jag mig dum för att jag inte visste det…
Varför det? Ingen kan ju veta allt och dessutom gav du ju mig en förevändning att komma med några lokala tjuvnyp.
Lite värre är det allt. Du har ju inte fått förklaring på ”att känna sig som en sparv”, det har ingenting med Grönköping att göra. Du kanske kan lista ut vad Bengt hade för sig om du tänker på ett känt ordspråk.
Till Agnes: Thorvald menar mig bland de andra bloggarna…
En sparv bland hökar? Det låter inte särskilt träffande.
3 svar till ”Lägg er inte i!”
Tack för ett intressant inlägg med länkar. Man fick lära sig någonting nytt. Min tentativa slutsats går dock lite på tvärs mot din (men, som sagt, hela frågeställningen är ny för mig så kanske hugger jag i sten ordentligt). Jag får intrycket att ”balanserade styrkort” snarast är ytterligare ett steg på vägen mot att överlämna allting till ”marknadskrafterna”. Här är visserligen ingen prisbildning i spelet (ännu) men det går ju tydligen ut på att anpassa skolorna till kundernas önskemål och preferenser. Hur dess preferenser bildas vet vi dock inget om. Det finns inget som säger att nuvarande ideologiska överbyggnad är optimal på längre sikt. Därför kan det vara en poäng att låta specialisternas uppfattning få högre vikt. Men obs: liksom politiker och många andra kanske dessa bara är glada att få abdikera sitt ansvar.
Nu är jag och de mina lyckligtvis ute ur det där systemet men tanken att våra barns skola skulle ha utformats via en ’demokratisk’ omröstning får mig att rysa.
OK – du brukar ju resonera förnuftigt så du får väl förklara för mig var jag går vilse i tänkandet.
Bengt: Balanced Scorecard utvecklades av Norton & Kaplan i början av nittiotalet. Styrkorten utformades för att ge ett bredare perspektiv på företag än de kortsiktiga ekonomiska bedömningar som är ”kvartalsekonomins” kännetecken. De anammades relativt snabbt av den offentliga sektorn av, tror jag, just det skälet att det visade på att det finns andra viktiga mål och mätetal än de rent ekonomiska.
Som jag ser det är det inte fråga om om att anpassa skolorna utan att ge föräldrar, elever och skattebetalare i gemen en möjlighet att bedöma hur väl olika skolor fungerar på ett antal viktiga områden.
Mitt krav på lärare är att de lära ut. Det är ett rimligt krav att alla normalbegåvade elever ska nå minst betyget godkänd i varje ämne. Det ställer emellertid höga krav på lärarna – de måste bl.a. vara experter på pedagogik och didaktik. Det är för svårt för många så de ägnar sig hellre åt att förmedla ”värdegrunder” och leta förklaringar på samhällsnivå till varför de misslyckas med sin uppgift.
Styrkorten kan bli en motvikt till detta trams. Det är väl ändå ett rimligt krav att man som förälder ska kunna jämföra en skola med en annan?
Med en viss -fortfarande fullt mätbar- tvekan köper jag Din argumentering.Mest därför att jag helhjärtat håller med om det Du skriver i de två sista styckena. Men jag har läst de två lärarnas artikel igen. De påstår att styrkortsmodellen ”bygger på ett företagsekonomiskt tänkande, där fokus sätts på mätbara faktorer som ger ”kunden” maximal behovstillfredsställelse.” Det är det som gör mig nervös. Kunden har ofta fel, nämligen, vilket man lätt kan se genom att betrakta allt undermåligt skräp som bjuds ut på marknaderna… Men visst: att kunna välja den bästa skolan är ett viktigt krav.