Jag lovade i ett tidigare inlägg att återkomma till Sebastian Haffners En tysk mans historia. Så här skriver Haffner om kamratskap i kasernmiljö:
”Om vi – trots allt jurister, akademiker med intellektuell skolning, blivande domare och säkert inte allesammans veklingar utan övertygelser och utan karaktär – på några få veckor i Jüterbog hade förvandlats till en mindervärdig, tanklöst lättfärdig hop, där uttalanden som de ovannämnda om Paris eller om dem som anklagades för riksdagshusbranden förekom dagligen och fick stå oemotsagda och angav den andliga nivån, så hade vi blivit detta genom kamratskap. För kamratskap betyder oundvikligen att den andliga nivån fixeras vid
det lägsta plan som över huvudtaget finns tillgängligt. Det tål ingen diskussion; diskussion antar i kamratskapets kemiska lösning genast gnällighetens och grälmakeriets färg och är en dödssynd. I kamratskapet frodas inga tankar utan bara massföreställningar av det mest primitiva slag – och dessa är i sin tur oundvikliga; att hålla sig ifrån dem är att ställa sig utanför kamratskapet.”
Det Haffner beskriver kallar vi idag för grupptänkande. Det grasserar i de flesta slutna miljöer, inte bara i kaserner. De inre cirklarna i Vita Huset har varit tydligt präglade av detta slags tänkande de senaste tre åren.
Haffner skriver mycket mer om kamratskapets/grupptänkandets mekanismer. Läsning rekommenderas!
Ett svar till ”Goda kamrater”
Intressant!
Jag läste Haffner för ett halvår sen ungefär och var oerhört begeistrad av hans bok. Det du citerar var också en av de saker som fastnade – kamratskapets fåraktiga flockbeteende. Intressant var också det han beskrev om hur man talar om kvinnor i en sådan kamratgrupp.
Dessutom skildringen om första VK och hur fascinationen inför krigsstatistiken (nedskjutna pansar etc) efter kriget avlöses av samma intensiva bevakning av sportstatistiken. Detta är också något som tendensiellt existerar idag, framförallt i USA där det är comme il faut att ha ett favorit baseball-lag och kunna deras statistik utantill.