I föregående inlägg lovade jag att blanda mig i diskussionen om produktivitet och sysselsättning på Blind Höna och När jag ändå har ordet. Jag inleder med att ge min bild av utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden. Det är en starkt subjektiv och på inget sätt heltäckande bild, men inför den diskussion som jag hoppas på tycker jag att det är angeläget att redovisa min utgångspunkt.
Från krigsslutet fram till slutet av sextiotalet, de s.k. gyllene åren, levde Sverige högt på att inte ha deltagit i kriget. Produktionsapparaten var intakt och exporten blomstrade. Sett över hela perioden var de svenska produktivitetsökningarna lägre än i omvärlden. Ett skäl var de goda exportaffärerna som gjorde att företagen tappade intresset för att rationalisera, det gick ju bra ändå. Ett annat skäl var att produktivitetsutvecklingen gick snabbare i de krigshärjade länderna eftersom de startade från en bottennivå.
I början av sjuttiotalet hade våra viktigaste konkurrentländer en produktionsapparat som var modernare och mer effektiv än den svenska och exporten började gå trögt. Upprepade devalveringar under åren 1973 till 1982 gjorde att de svenska exportföretagen förblev ointresserade av öka sin konkurrenskraft genom rationalisering och effektivisering av verksamheten. Den svenska eftersläpningen fortsatte fram till krisen i början av 90-talet som medförde utslagning av ett stort antal företag som inte längre kunde hävda sig i internationell konkurrens.
Krisen tvingade också fram en hårdhänt sanering av de offentliga finanserna. Det var dock fråga om rent kamerala åtgärder utan någon bäring på de underliggande problemen, vilket vi nu ser effekterna av. Efter krisåren har den svenska produktivitets-utvecklingen varit bättre i Sverige än i konkurrentländerna. Men den har skett i existerande verksamheter och eftersom det inte finns några nya företag som kan suga upp ledig arbetskraft så har den inte lett till ökad sysselsättning.
Under hela efterkrigstiden har näringslivspolitiken varit inriktad på storföretag och gynnat institutionellt ägande. Det har bäddat för den nuvarande situationen med svaga, för att inte säga inkompetenta, styrelser i börsbolagen som endast är intresserade det senaste kvartalsbokslutet och den kortsiktiga aktieutvecklingen. Därmed lämnas fältet öppet för företagsledare som Lars-Eric Peterson, Ulf Spång m.fl. Den förda politiken har också lett till att det inte finns något intresse för långsiktiga investeringar i nya företag.
Den solidariska lönepolitiken var i första hand ett medel att tvinga fram en strukturomvandling som ansågs önskvärd under 60- och 70-talet när det behövdes personal till den raskt (ohejdat?) expanderande offentliga sektorn. Bland annat raderade den ut den svenska teko-industrin. Problemet var att politiken levde kvar efter att strukturomvandlingen var genomförd. I mer än ett decennium levde vi med låglönesatsningar, följsamhetsklausuler m.m. som ledde till årliga lönehöjningar på 10% och däröver. Eftersom produktivitetsutvecklingen samtidigt låg på 1-2% blev resultatet inflation och ”luft i lönekuverten”.
Det var alltså inte bara fråga om en ”viss inflation” som var problemet med den, enligt Bengt, krossade modellen. Det som har hänt, och framförallt det som inte har hänt (min anm.), inom svensk varvsindustri och inom stål och skog har inte lett till några sociala revolutioner, skriver Bengt. Men det kanske borde ha gjort det!
Nej, den svenska modellen är inte krossad, den har inte ens spårat ur. Den har aldrig fungerat, i alla fall inte på det sätt som det brukar framställas.
Jag hoppas att detta inlägg kan leda till en fortsatt diskussion i den svenska bloggsfären om produktivitet, sysselsättning, tillväxt. Eller kanske om olika samhällsmodeller, t.ex. skillnaden mellan välfärds-stat och välfärdssamhälle.
2 svar till ”Baldersson noir”
Tack för tipset! Jag kom ungefär halvvägs i gâr kväll, och jag kommer att fortsâtta läsningen vid tillfâlle. Jag tror som du, att det är skrivet av en person med ungefär samma plats i livet som berättarjaget, men att ett extra lager av fiktion ligger ovanpâ. Spânnande som berättarexperiment, och som roman.
Också tack för tipset. Jag sträckläste idag den sista eftermiddagstimmen på jobbet och sedan fortsatte jag hemma. Det är ibland så osannolikt att det måste vara sant, men ibland är det aningen förhöjt, särskilt ”fruntimmershistorierna”. Det borde vara lätt för hans omgivning att spåra det han berättar om. En del är ganska specifikt. Om jag vore lektor på något förlag skulle jag försöka leta upp den här snubben – även om man bitvis irriterar sig över hans överlägsenhet och machismo är det faktiskt spännande läsning. En statstjänsteman med författarambitioner? Inte överraskande isåfall. Men det motto han har lever han inte riktigt upp till – att undersöka sig själv.