Det finns grupper i det svenska samhället som vill avskaffa monarkin, bl.a Republikanska Föreningen. Föreningen verkar dock inte ta sin självpåtagna uppgift på särskilt stort allvar, sajten är inte uppdaterad sedan i december 2000. Mer alert är webbplatsen Republik.nu. Det finns också republikaner bland de svenska bloggarna, t.ex Erik. Typiska argument för att avskaffa monarkin är att det är en otidsenlig institution och att ”det inte är värdigt ett demokratiskt samhälle som Sverige att ha en odemokratiskt tillsatt statschef.”

Socialdemokraterna vill (men vågar inte?) avskaffa monarkin. Meningen ”Socialdemokraterna vill verka för att monarkins arvsprincip på sikt avskaffas och införa republik, där statschefen väljs direkt eller indirekt av folket.” finns undangömd på sidan 11 i partiprogrammet.

Har då Sverige och svenskarna något vinna på republik? För mig avgörs den frågan bl.a av vilken roll en framtida president kan få, hur presidentposten kan komma att tillsättas och vilka som kan tänkas bekläda ämbetet.

Jag misstänker att vårt nuvarande representativa, parlamentariska system med en regering som väljs av riksdagen är så djupt rotat att det inte finns någon vilja att förändra det. Det är därför rimligt att anta att en svensk president skulle få ungefär samma roll som sin kollega i Finland. D.v.s i huvudsak en representativ, närmast ceremoniell, funktion¹. Sådan är kungens roll idag, så i den bemärkelsen gör en president ingen skillnad.

Eftersom ett införande av republik måste ges ett sken av att vara en viktig demokratisk reform talar allt för att presidenten kommer att utses i allmänna val. En sådan valkampanj kommer att kosta 100-tals miljoner kronor vart fjärde, femte eller sjätte år. De kungliga slotten är kulturskatter som rimligtvis kommer att förbli i statens ägo. Republik är alltså avsevärt dyrare än monarki.

Slutligen den viktiga frågan om vilka kandidater vi kan få välja bland. Eftersom presidentrollen inte kommer att medföra någon reell makt kommer den inte att locka framgångsrika politiker med chans på minister- eller partiledarposter. Vi kommer att få hålla tillgodo med politiska andraplansfigurer eller föredettingar. Jag har från och till under de senaste 20 åren funderat på tänkbara presidentkandidater (vid den aktuella tiden). Här är ett axplock:

Historiska kandidater – Torsten Bengtsson (c) ”kanariefåglarnas vän”; Astrid Kristensson (m) ”Batongmormor”; Ola Ullsten (fp) ledde enda expeditionsministären i modern tid; Thage G. Peterson (s) självmedveten ”enmansprocession”.

Aktuella kandidater (kommentarer överflödiga) – Per Unckel (m), Olof Johansson (c), Birgit Friggebo (fp) framstående allsångsledare (kunde inte låta bli), Lena Hjelm Wallén (s), Per Gahrton (mp) och, naturligtvis, Gudrun Schyman (v). Jag har inte glömt kd, deras kandidat kommer strax.

I en tid då politik i allt högre grad avgörs av hur politikerna gör sig i media kan man misstänka att presidentkandidater också kan komma att hämtas bland hel- eller halvkändisar. Några tänkbara namn – Paolo Roberto och/eller Jan Emanuel ”Robinson” Johansson (s); Gert Fylking (kd), om presidentmiddagarna blir alltför stela kan han göra ”propellern”; Ulf Brunnberg (opol?) b-skådis med organisatoriska talanger i likhet med en känd förgångare.

Sammantaget gör detta mig till en övertygad rojalist. Det betyder dock inte att jag tycker att att regentskapet ska ärvas eller att det ska vara ett livstidsstraff att vara regent. Arvssynden är ju avskaffad sedan länge. Jag har självfallet ett förslag till hur monarkin kan moderniseras. Den kan bli lika demokratisk som ett republikanskt styrelseskick (t.o.m mer), men utan de avigsidor som redovisats ovan. Jag återkommer någon gång under de närmaste dagarna med en utförlig beskrivning av mitt förslag.

Fotnot 1. I de flesta europeiska länder är presidentens makt relativt begränsad. Den som vill fördjupa sig i ämnet hittar en bra startsida här. Sidan är en del av webbplatsen för SNS författningsprojekt. Där behandlas betydligt angelägnare konstitutionella problem än frågan om monarki eller republik.

Tillägg långt senare: Den utlovade fortsättningen dröjde betydligt mer än några dagar. Den återfinns här.

Tänk er en socialminister på väg mot pensionen som börjar inse att det nog skulle vara bekvämt med lite vardagsservice på ålderns höst. Vad ska han göra när ett enigt parti med kulturministern i spetsen fördömt ett förslag om skattesubventionerade hushållstjänster med motiveringen att ingen ska behöva utföra sådana förnedrande ”pigjobb”?

Jo, i ett ögonblick av sällsynt inspiration kläcker han idén att producera hushållstjänsterna i offentlig regi och låta dem vara helt gratis för användarna. Det är naturligtvis pensionärerna som ska villfaras denna ynnest. Som alla vet är ju pensionärer en ”utsatt grupp” som står i tur för att kompenseras för en eller annan orättvisa de vederfarits någon gång, sannolikt under en borgerlig regeringsperiod.

Det är ju ett politiskt taktiskt snilledrag! Samtliga pensionärer kommer i fortsättningen att rösta på Partiet. Den demografiska utvecklingen gör att man försäkrat sig om en, under lång tid, kraftigt växande väljargrupp.

Offentliganställda kvinnor inom hemvärden är ju per definition inte pigor. De utför visserligen samma slags arbetsuppgifter, har lika uselt betalt och behandlas lika illa av sina monopolarbetsgivare, men de slipper att kallas för pigor. De är så tacksamma över detta att de överser med den magra lönen och de undermåliga arbetsförhållandena och röstar på socialdemokraterna. Ytterligare en utökning av väljarbasen, briljant!

Att pengar saknas, att utgifterna kommer att skena eftersom reformen kommer att väcka nya behov (de är ju som bekant oändliga) eller att andra ”utsatta grupper” kommer att kräva kompensation är inget man kan ta hänsyn till. Vad spelar landets väl för roll när regeringsinnehavet kan säkras för (o)överskådlig tid.

Att reformen dessutom kommer att ha en positiv effekt på ministerns framtida privatekonomi saknar naturligtvis all relevans.

Ohoj, Margareta! Hallå, Thomas!

Jan Wallander tycker att uppfattningen att kvinnor diskrimineras vid tillsättning av styrelseledamöter och ledande befattningshavare i näringslivet ”är rätt så överdriven och till viss del en myt”. Det är ju oerhört! Han har dessutom offentliggjort sin åsikt på PK Debatt!

Ni måste göra något åt detta! Det går tyvärr inte att förbjuda människor tänka så ni får utnyttja PK Debatt istället. PK Debatt har ju sedan länge kunnat räkna med vara den kanal där regeringsmedlemmarna först presenterar sina idéer (oftast som hugskott, innan de utsatts för någon tramsig granskning). Gör klart för redaktionsledningen att det är slut med den priviligierade ställningen om de fortsätter att bereda plats för jämställdhetsblasfemier. Blir det stopp där så uppmärksammas frågan inte heller i radio eller teve.

Tig sedan ihjäl Wallanders utspel. Strunta i hans försåtliga ifrågasättande om SJ, Apoteksbolaget, Posten och övriga statliga bolag är ”bättre skötta än likartade privata företag” eftersom de statliga företagen ju kan ”dra nytta av att ha en högre andel kvinnor i styrelserna”. Därmed återställs tingens ordning och vi slipper en massa onödig debatt om saker som alla SKA vara överens om!