Nu har jag en lång stund försökt formulera något sarkastiskt om kampsången mot EMU (mp3) från Ung Vänster i Örnsköldsvik. Jag ger upp, för hur kan man vara elak mot människor som uppfattar världen så här:
”Låt dom inte ta vår välfärd ur drift
för att dom vill slippa sin växlingsavgift.
Går vi med i deras smutsiga myntallians
har vi inte ändå inte råd att åka utomlands.
Dom har redan skurit ned på det mesta vi har,
går vi med i EMU blir det inget kvar.”
De har det redan svårt nog.
Ludvig Rasmusson sammanfattar argumenten mot s.k. stadsjeepar i en krönika i månadens nummer av Vår Bostad. Jag instämmer till fullo.
Många har efterlyst ett bättre namn på fordonstypen i fråga. Stadsjeep är en självmotsägelse och SUV låter ju inget vidare. Jag har ett förslag som är kort och som samtidigt sammanfattar egenskaperna hos fordonet, nämligen Debil.
Den enda nackdelen jag kan se med namnet är att det vid utsagor som t.ex. ”Titta, där kommer en debil!” kan uppstå en viss osäkerhet om det är föraren eller fordonet som åsyftas. Men eftersom många bilägare identifierar sig med sitt fordon (vilket troligen gäller i ännu högre grad för debilägare) är olägenheten försumbar.
Skillnaderna i attityd och åsikter mellan undertecknad och Karon Möredösk är stora. Vad skillnaderna består i kan läsarna själva bilda sig en uppfattning om. Jag kommenterar dem därför inte ytterligare.
Det finns dock en del områden där jag utan samvetskval kan ställa mig på samma sida som Karon. Vi är eniga i synen på regeringens senaste förslag om ersättning till sjukskrivna. Det är ett förslag från en minister vars ideologiska skygglappar uppenbarligen hamnat framför ögonen. Det är väl därför han är oförmögen att se de allvarliga effekter förslaget kan komma att få för sysselsättningen på lång sikt. I likhet
med Karon tror jag att det är förödande för kroniskt sjuka. Men inte nog med det, förslaget kommer att verka återhållande på arbetsgivarnas vilja att anställa överhuvudtaget. Det gäller åtminstone arbetsgivarna i den konkurrensutsatta sektorn och småföretagare i synnerhet.
Jag ber om ursäkt för det vulgära exemplet, men förslaget påminner om att kissa i byxorna. Det värmer först, men blir kallt och obehagligt efter ett tag. Den stora skillnaden är att i mitt exempel skulle inte ens ministern i fråga kunna missa orsakssambandet, men att han aldrig kommer att förstå sambandet mellan sitt förslag om sjukersättning och de långsiktiga följderna av det.
Kanske inte så osannolikt som Klipspringer antyder. Återkommer om detta i morgon. Nu ska jag se på K Special om ”Stjärndrömmaren”.
På grund av störningar i Telias ADSL-tjänst igår kunde jag inte då kommentera hur SR:s styrelse agerat i VD-frågan. Men bättre sent än aldrig: En enig SR-styrelse förordar Joakim Berner till VD-posten. När valet möts av kritik från politiker och fack dras förslaget genast tillbaka.
Man kan tycka vad man vill om Berners lämlighet för jobbet (det gör jag). Men styrelsens resoluta agerande kan inte undgå att imponera.
Först visar man modet att föra fram ett namn som man naturligtvis inser kommer att uppfattas som kontroversiellt. Genom att omgående ”läcka” nyheten till övriga media skapar man maximal uppmärksamhet kring valet och visar att man är en styrelse i takt med (media)tiden. Sedan gör man en resolut tvärvändning, utan hänsyn till de dryga kostnader som omsvängningen med all sannolikhet kommer att medföra. Därigenom har man visat både handlingskraft och flexibilitet. Det ska bli mycket intressant hur man kommer att hantera SR-chefernas kritik. Utan tvekan kommer styrelsens handlande att kännetecknas av samma mått av dådkraft och integritet som hittills.
Det blir säkerligen inga svårigheter att rekrytera en ny VD. Kvalificerade kandidater kommer att strömma till i mängder. En sådan styrelse som SR:s är vad varje VD vill ha. SR och licensbetalarna är att gratulera.
Fotnot: Den som läst mitt föregående inlägg har nog inga svårigheter att fylla i första ledet i rubriken. En ledtråd dock, de tre första bokstäverna är v a n.
eller
Klipspringer påpekar, apropå mitt inlägg Folkbildning i förfall häromdagen, att han också behandlat ämnet virvlat vatten. Det gjorde han på den tiden jag bara ”torrbloggade”. Jag hade läst K.-:s vassa och underhållande artikel Valfrihet som ingen vill ha, men glömt avsnittet om virvlat vatten. Det är emllertid bra att K.- påminner om artikeln, det gör det möjligt för mig att anmäla skiljaktig mening när det gäller valfriheten1.
Det vore en överdrift att påstå att jag är glad och tacksam, men jag känner mig åtminstone tillfreds med att ha fått möjlighet att välja el- och teleleverantör och vem som ska förvalta (en del av) mina pensionspengar. Sedan är det en annan sak att jag har kvar Telia som teleoperatör och min gamla elleverantör. Att inte byta kan, trots vad många kritiker av valfrihetsreformerna påstår, också vara ett val. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att säga att ”Ett uteblivet val är också ett val”, vilket för in mig på den mer filosofiska avdelningen av det här inlägget. Även det som inte är, är något:
Ulf Lundell påstod en gång i tiden att ”En inställd spelning är också en spelning”.
Själv har fått lära mig, och emellanåt haft anledning att lära ut, att ”Ett icke-beslut är också ett beslut”.
Det kanske vore bra om någon kunde förklara för Göran Persson et consortes att ”Ett brutet löfte är också ett löfte”.
Fotnot 1: Jag ber dessutom att få återkomma beträffande konkurrens vid produktion av ”public goods”. Att kommentera K.-:s synpunkter på detta kräver mer tid och eftertanke än vad jag har möjlighet att ägna det just nu.
Föreningen Vetenskap och Folkbildning gör följande distinktion mellan vetenskap och pseudovetenskap:
”Vetenskap är det systematiska sökandet efter sådan kunskap som inte beror på den enskilde individen, utan som envar skulle kunna återfinna eller kontrollera. Pseudovetenskap är utsagor som inte är baserade på vetenskap men som framförs på ett sådant sätt att de skall ge intryck av att vara vetenskapligt grundade.”
I tidskriften Folkvett nr 1/1991 går Lars Gahrn, helt befogat, till rätta med de värsta stollerierna inom den s.k Västgötaskolan. I överdriven nit avfärdar han dock helt och hållet Västergötlands betydelse för riksbildningen:
”Några bevis eller sannolikhetsskäl för att det övriga landet har fått sin kultur via Västergötland finns icke. Tvärtom avviker Västergötland mycket starkt från det övriga landet vad det gäller fornfynd, ortnamn, folkmål samt kyrklig och världslig indelning. Det är svårt att se några samband. Av allt att döma har Västergötland varit litet av en värld för sig. /…/ Det är självklart, att Västergötland och Östergötland, då som nu, har varit mycket betydelsefulla landskap. Detta hindrar emellertid inte att svealandskapen har haft störst betydelse, och att Östergötland haft mycket större betydelse för riket än Västergötland.”
Sentida forskning, förtjänstfullt sammanfattad i böcker som t.ex ”Vägar till Sveriges kristnande” av Jan Arvid Hellström, ”Spåren av kungens män” av Maja Hagerman och ”Sveriges historia medeltiden” av Dick Harrison, visar en så komplex och månfasetterad bild av den svenska riksbildningen att det blir helt uppenbart att Gahrn saknar vetenskapliga belägg för sina tvärsäkra påståenden. Denna forskning var till stora delar känd 1991, så det är ingen ursäkt. Genom en, för en så kort artikel, imponerande notapparat försöker Gahrn ge sina åsikter en vetenskaplig framtoning (ett känt pseudovetenskapligt knep enligt definitionen ovan).
Det borde vara pinsamt för Vetenskap och Folkbildning att på detta vis ha berett plats för det man så enträget bekämpar, men det får väl ses som en en bekräftelse på talesättet ”Även solen har sina fläckar”.
Uppdatering 030426:
En företrädare för VoF har påpekat att notapparaten i Gahrns artikel är av högst ordinär omfattning. Utskriven på papper ger artikeln ett annat intryck än när man läser den från skärmen. Efter att ha läst en utskrift är jag benägen att hålla med VoF:s representant, notapparaten är inte särskilt imponerande. Den numera strukna meningen var inte heller särskilt väl formulerad. Det är inte notapparaten som gör det citerade avsnittet till pseudovetenskap. Citatet speglar Gahrns personliga uppfattning, vilken inte blir vetenskap bara därför att han med vetenskapliga metoder påvisar att hans motstånd are har fel. I artikeln finns inget som stöder de åsikter Gahrn ger uttryck för i citatet, men för säkerhets skull ska jag ska kontrollera de källor som Gahrn refererar till i noterna till avsnittet. Jag återkommer när detta är gjort.
När jag kontrollerade för några minuter sedan såg arkiven i Förvetet ut som jag vill (med undantag för en förarglig extra länk och extrasida för februari som jag inte kan göra något åt p.g.a en bugg i Blogger). Jag tror att jag lyckats
rätta alla interna länkar till tidigare inlägg. Om jag missat någon är jag tacksam om läsarna uppmärksammar mig på det. Mail går att skicka via om förvetet-sidan.
Det finns en och annan bloggare som länkat till inlägg i Förvetet. För att ge dem chansen att uppdatera sina länkar (om de finner det mödan värt) kommer indexsidan även under nästa vecka att innehålla alla inlägg sedan starten av Förvetet. Därefter kommer indexsidan endast(?) innehålla de tjugo senaste
inläggen.
Ett svar till ”Kort och koncist”
[…] I ett tidigare inlägg har jag framfört min djupt kända mening att SUV-ägarna har ett gemensamt med sin fordon – dumheten. Det här ger mig vatten på min kvarn: […]