förvetet logga

  • Var är stormen?

    Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, har inte bara haft fräckheten att, tillsammans med Handelns Utredningsinstitut och Svenskt Näringsliv, publicera en undersökning som visar att den offentliga sektorn är mer ojämlik (i lönehänseende) än det privata näringslivet. I början av veckan höll man också en heldagskonferens om den svenska ohälsan, där flera talare framförde den provocerande åsikten att inte alla sjukskrivna är sjuka!!!

    Konferensen uppmärksammades i Göteborgs-Posten. I en artikel av Margit Silberstein kan man bl a läsa: Varför är svenskar sjukare än finländare, tyskar och engelsmän? Varför är svenskar sjukare än de flesta andra länder i Europa? vilket framkom av en undersökning som professor Ed Palmers presenterade. – Vi är inte så sjuka. Rätt fråga är: varför är så många svenskar sjukskrivna? sa läkaren Eva Nilsson Bågenholm.” Vidare citeras Bo Hallqvist, distrikts- och försäkringsläkare i Norrbotten, som hävdar att hälften av alla sjukskrivna inte är sjuka utan istället har andra problem. ”Folk sjukskriver sig när de är missnöjda med tillvaron, säger han.”

    Upplivad slog jag mig till ro och väntade på den oundvikliga mediestormen. Jag förväntade mig flera veckor av ifrågasättanden, verbala rallarsvingar och krypskytte från de ideologiska skyttegravarna. Något i stil med vad som utbröt när Alf Svensson förra våren svarade ja på frågan: ”Tror du att det förekommer överutnyttjande eller fusk i sjukförsäkringssystemet?”. Men inget hände!

    Jag letade i huvudstadstidningarna, men hittade inte ens ett referat från konferensen. Är månne alla samhälls- och politikreportrar i Stockholmsdrakarna sjuka/sjukskrivna? (stryk valfritt alternativ)

    Eftersom jag trivs bäst i hård vind (jag brukar stå rak när det stormar, inte för att jag har så mycket till ryggrad utan för att jag är ovanligt tjockhudad) passar jag på tillfället att själv komma med ett hädiskt uttalande – ”Inte alla arbetslösa vill ha ett arbete!”

    Nog borde väl det åtminstone räcka till en styv kuling?

  • Vem skymmer sikten?

    På Göteborgs-Postens kultursida (som sedan Ingrid Elam slutade för några år sedan varit en ganska trist tillställning) har en intressant debatt blossat upp i helgen. Den brittiske dramatikern Arnold Wesker anklagar Linus Tunström för att ha förvanskat hans pjäs Köket. Han kallar det Tunström gjort för ”… en form av våldtäkt på min pjäs.” och jämför Tunströms tilltag med en målare som målar över en annan målares verk – ”Det var inte min pjäs du presenterade för publiken i Göteborg, Linus. Du målade över min målning. Ingen kan se mina originalgestalter, penseldrag eller färgsättningar. Det är möjligt att det har blivit en uppsättning som är bättre än min pjäs, men det är hur som helst oärligt av dig att presentera den under mitt namn.”.

    Tunström svarar på kritiken. Han menar att Wesker får räkna med sådan behandling som Tunström utsatt Köket för eftersom han skrivit en klassiker – ”Självklart har jag inte valt att sätta upp din pjäs vare sig utav sadism eller exhibitionism utan helt enkelt för att jag tycker att den är bra. För att den har något att säga i dag. Något som är större än tidsdokumentet över dina upplevelser på 50-talet. Något om den värld vi lever i idag. Det är din text i möte med min upplevelse av den värld jag lever i jag försökt vara sann emot.”

    Tunström anser också att man genom att modernisera klassikerna och frångå den ”illusionsskapande naturalismen” får mer publik till teatern – ”Jag tror att publiken lockas tillbaka till teatern av att deras intelligens tas på allvar, att vi litar på deras förmåga att läsa flera lager och referenser, att det som ser ut på ett visst sätt kan innehålla sin motsats.”

    Det är möjligt att jag har en reaktionär teatersyn. Men när jag ser en klassiker där handlingen flyttats ur sin tidsmässiga och kulturella kontext känner jag det för det mesta som en underskattning av min intelligens. Jag har både kunskap och inlevelseförmåga i tillräckligt mått för att kunna se igenom klädedräkt, språkbruk och sociala förhållanden. Jag vill känna ”Tänk att man funderade på detta redan för två tusen år sedan!” eller ”Hur lite det ändå har hänt på 50 år…” eller ”Vad lika vi är, trots att det är hundra år och en kontinent som skiljer oss åt!”. Enligt min uppfattning kommer det tidlösa i berättelsen fram bättre och vi förstår att det finns en kontinuitet i utvecklingen om man låter historien utspelas i sin ursprungliga tid och miljö. Även med dessa begränsningar går det att göra mycket intressanta nytolkningar av materialet.

    En regissör som prompt vill göra en ”tidlös” eller ”nutida” version av en klassiker är hederligare om han/hon gör en egen pjäs/film och talar om att den är baserad på en klassiker. Men om den egna förmågan inte räcker till detta så kan man ju skaffa sig ett rykte som nydanare genom att göra klassikern på ett sätt som aldrig gjorts förut. Lättast är det om författaren är död och inte kan försvara sitt verk. Tunström hade otur, han visste kanske inte att Wesker fortfarande är i livet?

    Ett för mig starkt levande exempel på hur man totalt misslyckades med att skapa den önskade ”tidlösheten” är en teveversion av Hamlet som sändes för 10 – 20 år sedan. En snörvlande, mumlande och hackande Stellan Skarsgård (Hamlet) vacklade tillsammans med resten av ensemblen omkring i en övergiven fabrik! En upplevelse jag helst hade varit utan.

    Här är några andra teateruppsättningar/filmversioner av klassiker (alla förändringar är möjliga att göra med sådana strykningar och ändringar ”som faller inom ramen för vilken regibearbetning som helst”, det sätt texten presenteras på samt med hjälp av scenografi och rekvisita) som jag helst inte vill se:

    Njals saga – Den intriganta Hallgerd driver både sin make Gunnar, VD för Lidarande AB, och hans vän Njal, styrelseordförande i flera fastighetsbolag, i döden. Hallgerd fusionerar Gunnars och Njals bolag och tar över makten. Detta blir ett trauma för Gunnars och Njals söner som går ner sig i missbruk och slutligen dödas i drogrelaterad brottslighet. Ett helvetiskt relationsdrama i överklassmiljö och samtidigt en stark skildring av misär och utanförskap på samhällets botten.
    Manus och regi: Lars Norén

    I väntan på Godot – Estragon, en före detta Content Manager och Vladimir, en CGI/3D Artist ”mellan två jobb” väntar på Godot, den nye Jonas Birgersson. En hejdlös komedi med satirisk udd.
    Regi: Kjell Sundvall

    Fadren – En romsk klanhövding och docent i jämförande indoeuropeisk språkforskning drivs ”över kanten” av sin hustru i samband med en vårdnadstvist. Hans hustru, Laura, hävdar att hon med hjälp av kloning är både far och mor till deras dotter. Eftersom detta inte är förenligt med mannens kulturellt betingade självbild glider han över i vansinne efter att ha eldat upp familjens husvagn.
    Manusbearbetning: Peter Birro, Regi: Agneta Fagerström-Olsson

  • What’s the fuzz about?

    Jag är förmodligen sent ute men vill ändå kommentera ett ämne som varit aktuellt på flera svenska bloggar under veckan. (Jag har ett handikapp i umgänget med de formuleringssnabba och flyhänta bloggarna – Jag tänker långsamt, vilket jag dock försöker kompensera med att tänka hela tiden.)

    Nåväl, Gustav Holmberg hade för några dagar sedan ett tankeväckande inlägg betitlat Skrivbordsarkeologi, som var ett försvar för röriga skrivbord. Enligt Gustav är röriga skrivbord av godo, ett sådant kan ses som ”ett avancerat arkiverings- och klassificeringssystem där den kronologiska dimensionen tillsammans med ett rudimentärt system för systematisk klassifikation kodats till spatiala dimensioner: jag vet var jag lagt vad och när.” Tråden togs omgående upp av flera bloggare.

    I inlägget ”Trava på kamrat” spinner Jonas Söderström vidare på Gustavs inlägg och skriver läsvärt om myten om det papperslösa kontoret och om fördelarna med information på papper. Han skriver det inte rakt ut, men mellan raderna tycker jag mig se att Jonas har en positiv inställning till röriga skrivbord.

    I sin blogg Nätkreatur gör Peter Löfgren ett kompletterande inlägg. Han skriver bl a: ”Själv tycker jag att en annan viktig orsak att sprida allt över bordet är att det då är lättare att komma ihåg vad man ska göra. Sitt eget bord ser man dagligen, men det som man arkiverar i mappar tenderar att försvinna för gott; åtminstone jag brukar inte bläddra igenom mina mappar varje vecka.”

    Enligt min uppfattning har röriga skrivbord inget egenvärde. Vad som passar människor är i första hand en fråga om personlig läggning. Det som passar en person är inte nödvändigtvis att rekommendera för en annan.

    Jag har genom åren mött personer med inte bara skrivbordet utan hela kontoret i en, för en utomstående, obeskrivlig röra. Likaväl har de haft järnkoll på läget. Lika ofta har jag mött människor vilkas skrivbord varit en spegling av oorganiserad personlighet. Jag har också mött människor som haft pedantisk ordning på sina papper, inordnade i pärmar, plastfickor eller hängmappar efter mer eller mindre komplicerade system. De har nödvändigtvis inte haft bättre koll än sina ”rörigare” kollegor. Enligt min erfarenhet säger ett skrivbord inte något om en persons effektivitet, organisationsförmåga eller kreativitet.

    Jag är också skeptisk till Gustavs smått konspirationsteoretiska resonemang: ”…idag finns det en ideologi som betonar arbetsplatsens renhet där man ser skrivbord som generande hårväxt eller villasamhällets gräsmattor – det ska tuktas. Det är samma designfilosofi som sett till att restauranger, hem och arbetsplatser idag ser sterila och tomma ut. Det är en modernism som gått överstyr och kommit att gå maktens ärenden.” Det handlar om marknadsekonomi, inte ideologi. Det finns pengar att tjäna (för konsulter, författare, tillverkare av kontorsmaterial m fl) på att förändra våra arbetsplatser. När ordningen drivits tillräckligt långt kommer man istället att tjäna pengar på att marknadsföra den produktiva/kreativa/trivsel-skapande oordningen.

    Slutligen, om jag skulle vilja prisa det städade skrivbordets välsignelser skulle jag kunna hitta visst stöd för det i den artikel i The Economist som Gustav refererar till: ”Why people need a physical map of what is going on in their heads is not clear. Ms Kidd suggests that the brain may just need some help. She speaks of her father, who suffers from frontal-lobe dementia, which affects the ability to interpret what is going on around one. As his brain has deteriorated, ’he uses the physical correlate more than ever’, to the point at which his surroundings have become chaotic. So perhaps, as the tidy have always suspected, they are just smarter: they can do more stuff in their heads without outside help than the untidy can.” (OBS! fetstilsmarkering av mig)

    Trots att jag tillhör den del av mänskligheten som föredrar ett städat skrivbord (vilket kanske är onödigt att påpeka, läsarna har säkert räknat ut det för länge sedan) tycker jag att det är att göra det för enkelt för sig. Fast vad är det man säger – Ingen rök utan eld…?

  • Sällskap i glashuset

    Klipspringer, pseudonym för Bengt O. Karlsson, har på sin webblogg I Dåligt Sällskap (tveklöst en av de mest läsvärda svenska bloggarna) till min oförställda häpnad uppmärksammat min anspråkslösa webblogg.

    Han kommenterar också mitt inlägg Tecken i tiden och får mig att förstå att jag kastade sten i glashus. Jag som var så säker på att det var Caligula…

  • Mänskliga grönsaker?

    Science fiction, en genre som i Sverige helt kommit i skymundan för fantasyn, vimlar av dystopier. Två av klassikerna på området är Tidsmaskinen från 1895 av H G Wells och The Marching Morons från 1951 av C M Kornbluth. Båda är långnoveller som handlar om en tidsesenär från vår tid som förflyttas långt in i framtiden och finner att mänskligheten har delats upp i två grenar – en intelligent och en dum. För övrigt är det mer som skiljer berättelserna åt än som förenar dem. De är framförallt intressanta speglingar av sin tid.

    I Tidsmaskinen (läs originalet The Time Machine här) har de vackra, goda och grönsaksätande, men dumma, eloierna utvecklats (degenerat) från den dagdrivande engelska överklassen. De ondskefulla och intelligenta morlockerna som lever under jord har utvecklats ur arbetarklassen. Rollerna har vänts under eonerna och morlockerna som bevarat en maskinkultur under jorden håller eloierna som köttboskap.

    I The Marching Morons slavar tre miljoner ättlingar till vetenskapsmän och intellektuella för att hålla fem miljarder korkskallar vid liv. Scenariot byger på att högutbildade människor skaffar få eller inga barn, medan de lågutbildade (= dumma) ynglar av sig som kaniner. Den genomsnittliga IQ:n har sjunkit till 45. Tidsresenären, en reklamman från 1900-talet, hjälper ”slavarna” att bli av med sin börda på ett för hans sekel karaktäristiskt sätt. Vid sidan om det dystopiska budskapet är berättelsen en mycket underhållande satir över reklambranschen.

    I Odjurens tid på TV4 2003-01-03 framfördes att ett skäl till att människans förfäder utvecklade stora hjärnor och hög intelligens var att de började äta mer kött. Kött innehåller nämligen ämnen som krävs för hjärntillväxten. Wells hade alltså fel – eloierna blev dumma av sin kost, inte av den förslappade livsstilen.

    När jag knyter ihop det ovanstående kommer jag fram till följande utkast till en framtidsskildring:
    ”Veganerna blir dummare för varje generation. Till slut måste de tas om hand av de intelligentare köttätarna. Eftersom veganerna är, och av allt att döma kommer att förbli, en minoritet blir de dock ingen börda de intelligenta. Förhållandet mellan intelligenta och dumma blir ungefär som mellan människa och husdjur. På så vis förverkligas den gamla drömmen om ett husdjur som kan kommunicera med mänskligt tal utan att man behöver ta till modern genteknik.”

    Den som som tycker att scenariot är alltför skruvat kan försäkra sig om den renodlade grönsakskostens inverkan på den mentala kapaciteten genom att läsa presentationen av det nya relationsprogrammet Christer i Sveriges Radio P3.

  • Anakrona Ramona

    Peter Englund har just visat att talesättet ”Skomakare bli vid din läst” fortfarande är giltigt. Hans i förväg mycket omskrivna spionthriller Ramona som just visats i SVT 1 är en stor besvikelse.

    Bakgrunden är verklig. Sverige bedrev spionverksamhet i Baltikum och att man hade ett omfattande militärt samarbete med NATO är väl belagt. Men berättelsen och personteckningen övertygar inte.

    Journalisten Elisabeths resonemang om demokrati, offentlig insyn och medias roll är klart anakronistiskt. En dåtida journalist i borgerlig eller socialdemokratisk press hade knappast tänkt i de banorna, än mindre försökt publicera en artikelserie i ämnet. Självcensuren och ”tankekontrollen” i media var mycket starkare då än nu. Uppslutningen kring den officiella neutralitets- och säkerhetspolitiken var närmast total.

    Huvudpersonen Ulrik Kernell överygar inte heller. Han utvecklas inte under berättelsens gång. I stället svänger han på ett föga trovärdigt sätt mellan total naivitet och kallhamrad cynism, hysteri och iskall rationalitet, handlingsförlamning och helt impulsstyrt handlande. Även om svensk underättelse- och säkerhetstjänst emellanåt ger intryck av Keystone Cops i kostym (minns t ex det ofrivilliga komikerparet Kegö & Barrling) är det osannolikt att en så obalanserad och odisciplinerad person skulle få bli kvar inom säkerhetstjänsten.

    Englund är inte ensam ansvarig för det oväntat klena resultatet. Regissören och medförfattaren Harald Hamrell och huvud-rollsinnehavaren Björn Bengtsson är naturligtvis medskyldiga. Peter Englund gör nog ändå bäst i att återgå till det han är bäst p – populärvetenskapliga historieskildringar, i synnerhet om svensk stormaktstid.

  • Rallyt äntligen över

    I kväll sänds Rally för sista gången. Det minst fyra år för sent.

    När programmet startade 1996 hade man en tävling där lyssnarna fick föreslå ett lämpligt namn på programmet. Jag tänkte föreslå ”Eter”. Jag hade minst tre goda skäl:
    * programmet sändes över etern
    * innehållet saknade substans
    * det var så tråkigt att man somnade.

    Men sedan hände någonting. Programmet hittade sin form, sketcherna och sångerna fick ett visst bett. I något år var Rally uthärdligt, emellanåt roligt, att lyssna på. Sedan sinade kreativiteten, formen stelnade till betong och inslagen blev bara ”götebosskt tjôtiga”. Sedan åtminstone 1999 har det varit ren tomgångskörning. Nu har till och med de ”goa” gubbarna och gummorna själva tröttnat. Sällan har en ”soppatorsk” varit så efterlängtad!

  • Uttalandet vi gärna hört

    I förra veckan uttalade sig Lars ”Hybris” Ramqvist om Ericssons situation.

    I förkortad version menade han att han (och Kurt Hellström) inte har något ansvar för krisen i Ericsson eller för att aktiekursen rasat. Skälet är helt enkelt att hela telekommarknaden ”klappat ihop” och för övrigt så har faktiskt Ericsson fallit mindre än konkurrenterna.

    Om detta är riktigt så är det väl lika troligt att uppgången också berodde på vad som hände på marknaden och att Ramqvists insats var av marginell betydelse.

    I uppgångsfasen borde han i så fall ha sagt något i stil med: ”Vår ökade omsättning och den stigande aktiekursen beror inte på min insats. Hela telekommarknaden är uppblåst. Våra konkurrenter har förresten ökat ännu mer. Inte ska jag ha någon bonus.”

    Var det någon som hörde honom?

Letar du efter något?

Senaste inläggen

error: Content is protected !!