Jag är förmodligen sent ute men vill ändå kommentera ett ämne som varit aktuellt på flera svenska bloggar under veckan. (Jag har ett handikapp i umgänget med de formuleringssnabba och flyhänta bloggarna – Jag tänker långsamt, vilket jag dock försöker kompensera med att tänka hela tiden.)
Nåväl, Gustav Holmberg hade för några dagar sedan ett tankeväckande inlägg betitlat Skrivbordsarkeologi, som var ett försvar för röriga skrivbord. Enligt Gustav är röriga skrivbord av godo, ett sådant kan ses som ”ett avancerat arkiverings- och klassificeringssystem där den kronologiska dimensionen tillsammans med ett rudimentärt system för systematisk klassifikation kodats till spatiala dimensioner: jag vet var jag lagt vad och när.” Tråden togs omgående upp av flera bloggare.
I inlägget ”Trava på kamrat” spinner Jonas Söderström vidare på Gustavs inlägg och skriver läsvärt om myten om det papperslösa kontoret och om fördelarna med information på papper. Han skriver det inte rakt ut, men mellan raderna tycker jag mig se att Jonas har en positiv inställning till röriga skrivbord.
I sin blogg Nätkreatur gör Peter Löfgren ett kompletterande inlägg. Han skriver bl a: ”Själv tycker jag att en annan viktig orsak att sprida allt över bordet är att det då är lättare att komma ihåg vad man ska göra. Sitt eget bord ser man dagligen, men det som man arkiverar i mappar tenderar att försvinna för gott; åtminstone jag brukar inte bläddra igenom mina mappar varje vecka.”
Enligt min uppfattning har röriga skrivbord inget egenvärde. Vad som passar människor är i första hand en fråga om personlig läggning. Det som passar en person är inte nödvändigtvis att rekommendera för en annan.
Jag har genom åren mött personer med inte bara skrivbordet utan hela kontoret i en, för en utomstående, obeskrivlig röra. Likaväl har de haft järnkoll på läget. Lika ofta har jag mött människor vilkas skrivbord varit en spegling av oorganiserad personlighet. Jag har också mött människor som haft pedantisk ordning på sina papper, inordnade i pärmar, plastfickor eller hängmappar efter mer eller mindre komplicerade system. De har nödvändigtvis inte haft bättre koll än sina ”rörigare” kollegor. Enligt min erfarenhet säger ett skrivbord inte något om en persons effektivitet, organisationsförmåga eller kreativitet.
Jag är också skeptisk till Gustavs smått konspirationsteoretiska resonemang: ”…idag finns det en ideologi som betonar arbetsplatsens renhet där man ser skrivbord som generande hårväxt eller villasamhällets gräsmattor – det ska tuktas. Det är samma designfilosofi som sett till att restauranger, hem och arbetsplatser idag ser sterila och tomma ut. Det är en modernism som gått överstyr och kommit att gå maktens ärenden.” Det handlar om marknadsekonomi, inte ideologi. Det finns pengar att tjäna (för konsulter, författare, tillverkare av kontorsmaterial m fl) på att förändra våra arbetsplatser. När ordningen drivits tillräckligt långt kommer man istället att tjäna pengar på att marknadsföra den produktiva/kreativa/trivsel-skapande oordningen.
Slutligen, om jag skulle vilja prisa det städade skrivbordets välsignelser skulle jag kunna hitta visst stöd för det i den artikel i The Economist som Gustav refererar till: ”Why people need a physical map of what is going on in their heads is not clear. Ms Kidd suggests that the brain may just need some help. She speaks of her father, who suffers from frontal-lobe dementia, which affects the ability to interpret what is going on around one. As his brain has deteriorated, ’he uses the physical correlate more than ever’, to the point at which his surroundings have become chaotic. So perhaps, as the tidy have always suspected, they are just smarter: they can do more stuff in their heads without outside help than the untidy can.” (OBS! fetstilsmarkering av mig)
Trots att jag tillhör den del av mänskligheten som föredrar ett städat skrivbord (vilket kanske är onödigt att påpeka, läsarna har säkert räknat ut det för länge sedan) tycker jag att det är att göra det för enkelt för sig. Fast vad är det man säger – Ingen rök utan eld…?