Peter Englund har just visat att talesättet ”Skomakare bli vid din läst” fortfarande är giltigt. Hans i förväg mycket omskrivna spionthriller Ramona som just visats i SVT 1 är en stor besvikelse.
Bakgrunden är verklig. Sverige bedrev spionverksamhet i Baltikum och att man hade ett omfattande militärt samarbete med NATO är väl belagt. Men berättelsen och personteckningen övertygar inte.
Journalisten Elisabeths resonemang om demokrati, offentlig insyn och medias roll är klart anakronistiskt. En dåtida journalist i borgerlig eller socialdemokratisk press hade knappast tänkt i de banorna, än mindre försökt publicera en artikelserie i ämnet. Självcensuren och ”tankekontrollen” i media var mycket starkare då än nu. Uppslutningen kring den officiella neutralitets- och säkerhetspolitiken var närmast total.
Huvudpersonen Ulrik Kernell överygar inte heller. Han utvecklas inte under berättelsens gång. I stället svänger han på ett föga trovärdigt sätt mellan total naivitet och kallhamrad cynism, hysteri och iskall rationalitet, handlingsförlamning och helt impulsstyrt handlande. Även om svensk underättelse- och säkerhetstjänst emellanåt ger intryck av Keystone Cops i kostym (minns t ex det ofrivilliga komikerparet Kegö & Barrling) är det osannolikt att en så obalanserad och odisciplinerad person skulle få bli kvar inom säkerhetstjänsten.
Englund är inte ensam ansvarig för det oväntat klena resultatet. Regissören och medförfattaren Harald Hamrell och huvud-rollsinnehavaren Björn Bengtsson är naturligtvis medskyldiga. Peter Englund gör nog ändå bäst i att återgå till det han är bäst p – populärvetenskapliga historieskildringar, i synnerhet om svensk stormaktstid.