På Göteborgs-Postens kultursida (som sedan Ingrid Elam slutade för några år sedan varit en ganska trist tillställning) har en intressant debatt blossat upp i helgen. Den brittiske dramatikern Arnold Wesker anklagar Linus Tunström för att ha förvanskat hans pjäs Köket. Han kallar det Tunström gjort för ”… en form av våldtäkt på min pjäs.” och jämför Tunströms tilltag med en målare som målar över en annan målares verk – ”Det var inte min pjäs du presenterade för publiken i Göteborg, Linus. Du målade över min målning. Ingen kan se mina originalgestalter, penseldrag eller färgsättningar. Det är möjligt att det har blivit en uppsättning som är bättre än min pjäs, men det är hur som helst oärligt av dig att presentera den under mitt namn.”.
Tunström svarar på kritiken. Han menar att Wesker får räkna med sådan behandling som Tunström utsatt Köket för eftersom han skrivit en klassiker – ”Självklart har jag inte valt att sätta upp din pjäs vare sig utav sadism eller exhibitionism utan helt enkelt för att jag tycker att den är bra. För att den har något att säga i dag. Något som är större än tidsdokumentet över dina upplevelser på 50-talet. Något om den värld vi lever i idag. Det är din text i möte med min upplevelse av den värld jag lever i jag försökt vara sann emot.”
Tunström anser också att man genom att modernisera klassikerna och frångå den ”illusionsskapande naturalismen” får mer publik till teatern – ”Jag tror att publiken lockas tillbaka till teatern av att deras intelligens tas på allvar, att vi litar på deras förmåga att läsa flera lager och referenser, att det som ser ut på ett visst sätt kan innehålla sin motsats.”
Det är möjligt att jag har en reaktionär teatersyn. Men när jag ser en klassiker där handlingen flyttats ur sin tidsmässiga och kulturella kontext känner jag det för det mesta som en underskattning av min intelligens. Jag har både kunskap och inlevelseförmåga i tillräckligt mått för att kunna se igenom klädedräkt, språkbruk och sociala förhållanden. Jag vill känna ”Tänk att man funderade på detta redan för två tusen år sedan!” eller ”Hur lite det ändå har hänt på 50 år…” eller ”Vad lika vi är, trots att det är hundra år och en kontinent som skiljer oss åt!”. Enligt min uppfattning kommer det tidlösa i berättelsen fram bättre och vi förstår att det finns en kontinuitet i utvecklingen om man låter historien utspelas i sin ursprungliga tid och miljö. Även med dessa begränsningar går det att göra mycket intressanta nytolkningar av materialet.
En regissör som prompt vill göra en ”tidlös” eller ”nutida” version av en klassiker är hederligare om han/hon gör en egen pjäs/film och talar om att den är baserad på en klassiker. Men om den egna förmågan inte räcker till detta så kan man ju skaffa sig ett rykte som nydanare genom att göra klassikern på ett sätt som aldrig gjorts förut. Lättast är det om författaren är död och inte kan försvara sitt verk. Tunström hade otur, han visste kanske inte att Wesker fortfarande är i livet?
Ett för mig starkt levande exempel på hur man totalt misslyckades med att skapa den önskade ”tidlösheten” är en teveversion av Hamlet som sändes för 10 – 20 år sedan. En snörvlande, mumlande och hackande Stellan Skarsgård (Hamlet) vacklade tillsammans med resten av ensemblen omkring i en övergiven fabrik! En upplevelse jag helst hade varit utan.
Här är några andra teateruppsättningar/filmversioner av klassiker (alla förändringar är möjliga att göra med sådana strykningar och ändringar ”som faller inom ramen för vilken regibearbetning som helst”, det sätt texten presenteras på samt med hjälp av scenografi och rekvisita) som jag helst inte vill se:
Njals saga – Den intriganta Hallgerd driver både sin make Gunnar, VD för Lidarande AB, och hans vän Njal, styrelseordförande i flera fastighetsbolag, i döden. Hallgerd fusionerar Gunnars och Njals bolag och tar över makten. Detta blir ett trauma för Gunnars och Njals söner som går ner sig i missbruk och slutligen dödas i drogrelaterad brottslighet. Ett helvetiskt relationsdrama i överklassmiljö och samtidigt en stark skildring av misär och utanförskap på samhällets botten.
Manus och regi: Lars Norén
I väntan på Godot – Estragon, en före detta Content Manager och Vladimir, en CGI/3D Artist ”mellan två jobb” väntar på Godot, den nye Jonas Birgersson. En hejdlös komedi med satirisk udd.
Regi: Kjell Sundvall
Fadren – En romsk klanhövding och docent i jämförande indoeuropeisk språkforskning drivs ”över kanten” av sin hustru i samband med en vårdnadstvist. Hans hustru, Laura, hävdar att hon med hjälp av kloning är både far och mor till deras dotter. Eftersom detta inte är förenligt med mannens kulturellt betingade självbild glider han över i vansinne efter att ha eldat upp familjens husvagn.
Manusbearbetning: Peter Birro, Regi: Agneta Fagerström-Olsson