Den som till äventyrs har läst alla min inlägg har säkert lagt märke till att jag i mina ”politiska” inlägg nästan utan undantag ironiserat över socialdemokratiska politiker och socialdemokratisk politik. På ett sätt är det naturligt – det ger ju störst tillfredsställelse att häckla makten.

Samtidigt känns det litet som ett personligt nederlag. Jag brukar beteckna mig själv som ”politiskt intresserad, men partipolitiskt indifferent”. Som sådan strävar jag givetvis efter en viss balans i mina ”elakheter”. Men det är sannerligen inte lätt med dagens borgerliga politiker. Ta t.ex Lars Leijonborg och Bo Lundgren. De var under valkampen och fram till någon vecka efter valet de borgerliga partiledare som hade högst ”svansföring” och som fick mest mediautrymme (främst p.g.a den sällsynt skrala konkurrensen).

Men vad hände sedan? Förmodligen råkade båda ställa sig framför en grå tapet för de har försvunnit fullständigt. I naturen är kamouflage ofta en framgångsrik överlevnadsstrategi, men det är kanske inte optimalt för en partiledare.

Jag önskar jag hade bara litet av Tommys satiriska förmåga, då skulle jag säkert lyckas att driva med dessa politikens sjötungor.
[Bild från Fishbase]

Även om Klipspringer har sagt sig ha ”någonstans innerst inne ett hjärta även för dem vars mening han inte kan dela” funderar jag på om den vanligtvis så (i positiv mening) elake K.- har blivit ”blöt” eller om jag kanske börjat tappa min känsla för ironi¹. I inlägget ”Uppsluppen – K.-????” påstår han att min kommentar med rubriken Torsktragedi är lysande. Jag skakar av mig mina misstankar och svarar med sedvanlig blygsamhet – ”Äsch, strålande vet jag inte. Men, jag kan väl sträcka mig till att inlägget glöder lite.” Så till vårt tvisteämne:

Det som K.- uppfattar som alibipolitik², det ensidiga svenska torskfiskestoppet, anser jag vara viktig och angelägen symbolpolitik, dvs en åtgärd för att markera en viktig princip även om inte det direkta genomslaget blir så stort. Ingen gör ett större misstag än den (individ, organisation eller nation) som ställd inför problem av t ex torskfiskets kaliber underlåter att agera därför att den egna insatsen betyder så litet. Ett ensidigt svenskt torskfiskestopp hade, förutom symbolvärdet, haft en positiv effekt på torskbeståndet, om än aldrig så liten.

Stoppet omöjliggjordes av EU:s fiskepolitik. EU:s fiskekommisionär Franz Fischler, från den anrika sjöfarts- och fiskenationen Österrike, motsätter sig även alternativa åtgärder från svensk sida med den lika begåvade som insiktsfulla motiveringen att ”torsken har inte något pass, den simmar som den vill”.

Det är svårt att erkänna det och det beror säkert bara på att ”även en blind höna kan hitta ett korn”, men – Miljöpartiet har rätt och EU har fel!

Fotnot 1: Ironi är en subtil konst, när den utövas av en mästare som K.- kan det även för personer med ett väl utvecklat sinne för ironi vara svårt att skilja de finaste ironierna från författarens allvarliga mening.

Fotnot 2: Jag vill tacka K.- för att berikat min vokabulär med det det utmärkta uttrycket ”alibipolitik”. Hittills har jag alltid varit tvungen att skilja på två sorters symbolpolitik. Dels den sort som jag beskrivit här ovan, dels den tomma eller falska symbolpolitik som har som syfte att dölja eller försköna den faktiska politiken, alltså ett slags politikens potemkinkulisser. Hädanefter kan jag kalla det förra för symbolpolitik och det senare för alibipolitik.
K.- har kanske t o m tillfört det svenska språket ett nytt begrepp. Det gick inte att få någon träff på alibipolitik vid en sökning på svenska i Google, uttrycket är dock vanligt förekommande i tyskspråkiga delar av världen.