• Var blev dom av?

    Den som till äventyrs har läst alla min inlägg har säkert lagt märke till att jag i mina ”politiska” inlägg nästan utan undantag ironiserat över socialdemokratiska politiker och socialdemokratisk politik. På ett sätt är det naturligt – det ger ju störst tillfredsställelse att häckla makten.

    Samtidigt känns det litet som ett personligt nederlag. Jag brukar beteckna mig själv som ”politiskt intresserad, men partipolitiskt indifferent”. Som sådan strävar jag givetvis efter en viss balans i mina ”elakheter”. Men det är sannerligen inte lätt med dagens borgerliga politiker. Ta t.ex Lars Leijonborg och Bo Lundgren. De var under valkampen och fram till någon vecka efter valet de borgerliga partiledare som hade högst ”svansföring” och som fick mest mediautrymme (främst p.g.a den sällsynt skrala konkurrensen).

    Men vad hände sedan? Förmodligen råkade båda ställa sig framför en grå tapet för de har försvunnit fullständigt. I naturen är kamouflage ofta en framgångsrik överlevnadsstrategi, men det är kanske inte optimalt för en partiledare.

    Jag önskar jag hade bara litet av Tommys satiriska förmåga, då skulle jag säkert lyckas att driva med dessa politikens sjötungor.
    [Bild från Fishbase]

  • Reklam m/58

    Hittade en underbar annons för Olivettis skrivmaskiner i svenska Galaxy från 1958 (se föregående inlägg).

    Varför gör inte Dell, HP, Fujitsu Siemens m.fl reklam för sina laptops och notebooks på det här sättet? Vad är egentligen ”Upp till 1GB DDR SDRAM minne”, ”Allt-i-ett-maskin med cd eller dvd samt floppydrive” eller ”förinstallerat Windows ME” jämfört med ”Redan den smakfulla blixtlåsta väskan kommer att göra Er glad”?

    Inte ens av Apples reklam för PowerBook eller den ”kreativt” designade iMac får man samma känsla av naiv glädje som Olivettiannonsen utstrålar. Eller hur, Mats?

    Klicka på bilden för en stor version av annonsen.

  • Framtider

    Idag orkar jag inte komma med något eget inlägg. Jag har precis färdigställt en ny analys av den svenska 3G-marknaden, i skenet av Oranges uttåg från Sverige (analysen kommer ”inom kort på en webbplats nära dig”, mina trogna läsare kan lista ut var). Visserligen har jag ganska många uppslag, men de kräver mer research och/eller eftertanke än vad jag känner för idag. Jag spinner istället vidare på ett ämne som behandlats av flera bloggare igår och idag – science fiction.

    Det gläder en gammal SF-läsare (jag har varit fast sedan någon gång i tio-elvaårsåldern då jag först hittade ”Vintergatans son” och sedan ”Egen rymddräkt finnes” av Robert A. Heinlein i folkbibliotekets ungdomsavdelning) att hitta så många likasinnade i den svenska bloggsfären.

    Jonas på Blind höna skriver om hur Robert Scheckley redan 1958 visade varthän dagens dokusåpor kan komma att utvecklas. Han lovar också att återkomma med mer SF de närmaste dagarna.

    I Det perfekta tomrummet skriver Gustav under rubriken Sex, död, media att han ska läsa ”Mannen i det höga tornet” av Philip K. Dick. Han kommer eventuellt med ett inlägg om detta. Jag hoppas han gör det, det vore spännande att få ta del av hans synpunkter på boken. Själv blev jag… – nej, det tar vi då!

    Johan Anglemark som står bakom den nya bloggen I hastigt mod skriver om SF-författaren Alastair Reynolds. Det låter som som en bekantskap värd att göra, även om Johan tycker att de två böcker han nämner i inlägget är för långa.

    Erik Stattin har också fått upp ögonen för SF. Han läser Cory Doctorows ”Down and Out in the Magic Kingdom”. Erik skriverDoctorow tar gärna saker ur vår samtid och projicerar dem framåt och låter företeelserna anta ny kraft, då man i ett nytt ljus ser potentialen i dem. (Det kanske märks att jag inte är någon van SF-läsare, det här är kanske en standard-trop. …
    Just det, Erik! Så är en väldigt stor del av det (i mitt tycke) bästa inom SF.

    Själv ska jag dra ett (retro-)strå till stacken med denna bild av omslaget till det första numret av svenska Galaxy (klicka på den för en större version). Den svenska editionen av Galaxy gavs ut av Illustrerade Klassiker (Oj, där högg nostalgin till!) från september 1958 till juni 1960. Totalt blev det 19 nummer. Jag har i min ägo en något medfaren, men dock komplett utgåva.

    I det första numret hittar vi bl.a:
    Långa novellen – ”Olycksfågeln Anton” av Robert Scheckley
    Korta noveller – t.ex ”Det sista brevet” av Fritz Leiber och ”Järnkanslern” av Robert Silverberg.
    Ännu kortare noveller – ”Möter kärleken” av Pär Rådström, ”Ut med domarn!” av Arthur C. Clarke och ”En drömresa till Mars” av Camille Flammarion.

    Om jag minns rätt så var ”Möter kärleken” den enda text av Rådström som var införd i Galaxy, men han ingick i redaktionen under resten av Galaxys (korta) livstid.

    Det här blev visst litet mer omfattande än vad jag tänkt, men så är det när ämnet engagerar!

  • Namnkuriosa

    Mats på Klocklös i Tiden berättade igår om en Gunilla-träff för alla som heter Gunilla i förstanamn och är bosatta på Bjärehalvön. Det fick mig att tänka på en trevlig sammanslutning – Svenska Kennethklubben – som firar 10-årsjubileum den 22 mars.

    Jag undrar hur många jubileer som Kennethklubben kommer att kunna fira? Namnet var som mest populärt på 40- och 50-talet, vilket gör att medlemmarnas medelålder bör ligga runt 50 år. Nyrekryteringen måste vara obefintlig, idag döps väl (tyvärr?) ingen till Kenneth?

  • Torskpunkt

    Med konstaterandet att vi har olika uppfattning om ett ensidigt svenskt torskfiskestopp (se Klipspringers senaste inlägg Alibipolitik) sätter jag punkt för mitt och K:s meningsutbyte i frågan. åtminstone för den här gången. I vad mån vi har olika åsikt om den svenska miljöpolitiken i övrigt – och om det finns anledning att debattera den – får framtiden utvisa.

    Vårt meningsutbyte har i a f haft det goda med sig att vi tillsammans berikat det svenska språket med det utmärkta begreppet ”alibipolitik”. Jag har sökt i Göteborgs Universitets språkdatabas utan att hitta några tidigare belägg, så det verkar som om vi var först.

  • För bättre vetande

    Besserwisser i SR P1 är tillbaka för en ny säsong. Lyssnade för några timmar sedan till det första programmet och kunde konstatera att båda lagen är i samma goda form som i höstas. Vi kan se fram emot sex spännande omgångar (och ytterligare sex program till sommaren).

    Om några timmar kommer man att kunna lyssna på dagens program över nätet. Jag måste dock utfärda en varning till medarbetare på Radio Citys Mor(r)ongäng, Rix Mor(r)onZoo och liknande program. Ni lyssnar på egen risk! Besserwisser kan starta en tankeverksamhet och därmed inverka menligt på er förmåga att fungera som programledare i reklamfinansierad radio.

  • Tack ändå!

    När jag återigen läser Klipspringers inlägg ”Uppsluppen – K.-????” uptäcker jag att mitt minne spelade mig ett spratt när jag skrev föregående inlägg. K.- skrev aldrig ”alibipolitik”. Det spelar ingen roll. Han kunde ha gjort det, han t o m borde ha gjort det. Min tacksamhet kvarstår!

  • Klipspringer ”gone soft”?

    Även om Klipspringer har sagt sig ha ”någonstans innerst inne ett hjärta även för dem vars mening han inte kan dela” funderar jag på om den vanligtvis så (i positiv mening) elake K.- har blivit ”blöt” eller om jag kanske börjat tappa min känsla för ironi1. I inlägget ”Uppsluppen – K.-????” påstår han att min kommentar med rubriken Torsktragedi är lysande. Jag skakar av mig mina misstankar och svarar med sedvanlig blygsamhet – ”Äsch, strålande vet jag inte. Men, jag kan väl sträcka mig till att inlägget glöder lite.” Så till vårt tvisteämne:

    Det som K.- uppfattar som alibipolitik2, det ensidiga svenska torskfiskestoppet, anser jag vara viktig och angelägen symbolpolitik, dvs en åtgärd för att markera en viktig princip även om inte det direkta genomslaget blir så stort. Ingen gör ett större misstag än den (individ, organisation eller nation) som ställd inför problem av t ex torskfiskets kaliber underlåter att agera därför att den egna insatsen betyder så litet. Ett ensidigt svenskt torskfiskestopp hade, förutom symbolvärdet, haft en positiv effekt på torskbeståndet, om än aldrig så liten.

    Stoppet omöjliggjordes av EU:s fiskepolitik. EU:s fiskekommisionär Franz Fischler, från den anrika sjöfarts- och fiskenationen Österrike, motsätter sig även alternativa åtgärder från svensk sida med den lika begåvade som insiktsfulla motiveringen att ”torsken har inte något pass, den simmar som den vill”.

    Det är svårt att erkänna det och det beror säkert bara på att ”även en blind höna kan hitta ett korn”, men – Miljöpartiet har rätt och EU har fel!

    Fotnot 1: Ironi är en subtil konst, när den utövas av en mästare som K.- kan det även för personer med ett väl utvecklat sinne för ironi vara svårt att skilja de finaste ironierna från författarens allvarliga mening.

    Fotnot 2: Jag vill tacka K.- för att berikat min vokabulär med det det utmärkta uttrycket ”alibipolitik”. Hittills har jag alltid varit tvungen att skilja på två sorters symbolpolitik. Dels den sort som jag beskrivit här ovan, dels den tomma eller falska symbolpolitik som har som syfte att dölja eller försköna den faktiska politiken, alltså ett slags politikens potemkinkulisser. Hädanefter kan jag kalla det förra för symbolpolitik och det senare för alibipolitik.
    K.- har kanske t o m tillfört det svenska språket ett nytt begrepp. Det gick inte att få någon träff på alibipolitik vid en sökning på svenska i Google, uttrycket är dock vanligt förekommande i tyskspråkiga delar av världen.

Letar du efter något?

Senaste inläggen

error: Content is protected !!