Den som till äventyrs har läst alla min inlägg har säkert lagt märke till att jag i mina ”politiska” inlägg nästan utan undantag ironiserat över socialdemokratiska politiker och socialdemokratisk politik. På ett sätt är det naturligt – det ger ju störst tillfredsställelse att häckla makten.
Samtidigt känns det litet som ett personligt nederlag. Jag brukar beteckna mig själv som ”politiskt intresserad, men partipolitiskt indifferent”. Som sådan strävar jag givetvis efter en viss balans i mina ”elakheter”. Men det är sannerligen inte lätt med dagens borgerliga politiker. Ta t.ex Lars Leijonborg och Bo Lundgren. De var under valkampen och fram till någon vecka efter valet de borgerliga partiledare som hade högst ”svansföring” och som fick mest mediautrymme (främst p.g.a den sällsynt skrala konkurrensen).
Men vad hände sedan? Förmodligen råkade båda ställa sig framför en grå tapet för de har försvunnit fullständigt. I naturen är kamouflage ofta en framgångsrik överlevnadsstrategi, men det är kanske inte optimalt för en partiledare.
Jag önskar jag hade bara litet av Tommys satiriska förmåga, då skulle jag säkert lyckas att driva med dessa politikens sjötungor.
[Bild från Fishbase]