Det tycks i regeringskretsar råda oklarhet om skillnaden mellan vision och utopi. I modernt språkbruk avser begreppet vision en inrikting för t ex en politik. Kravet på en sådan vision brukar vara att den är möjlig att förverkliga, låt vara med avsevärd anstränging. En utopi däremot är en ”ogenomförbar föreställning om samhällets förbätring”. Begreppet kommer från Thomas Mores roman ”De optimo rei publicae statu deque nova insula Utopia” (”Om den bästa statsförfattningen och om den nya ön Ingenstädes”) från år 1516.
Regeringens sammanblandning av vision och utopi började 1996/97 med att Ines Uusmann, understödd av trafiksäkerhetsexperten Claes Tingvall på Vägverket, lanserade den s k Nollvisionen för trafikpolitiken. Denna innebär att ingen ska dödas i trafiken. En solklar utopi! (Uusmann belönades/bestraffades(?) sedermera med en generaldirektörspost vid Boverket i Karlskrona och Tingvall deporterades för några år till Australien. Om detta har något samband med nollvisionen är okänt, men man undrar ju…)
I slutet av förra året tog så den nyblivne folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson upp visions-tråden. Han lanserade en nollvision för narkotikapolitiken – ”Om tio år är Sverige narkotikafritt”. Även det en klockren utopi.
Risken är att denna sammanblanding av vision och utopi kommer att prägla regeringspolitiken framgent. Här följer några exempel på vad jag misstänker kan komma:
Kommun- och bostadsminister Lars-Erik Lövdén vill att ”Kommuner och landsting ska ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar att uppnå de nationella mål vi har satt upp för väfärdspolitiken. En långtgående inkomst- och kostnadsutjämning måste därför ske”. Av detta blir det självfallet en nollvision – Noll skillnad i kommunernas och landstingens inkomster och kostnader. Då blir det äntligen rättvist! ”Gärna kommunalt självstyre, men först en rejäl rättvisa!”
Rubrikminister Mona Sahlin lanserar naturligtvis en ”110-vision”. Övriga ministrar kommer att ha s k 100-visioner som ett alternativ till nollvisionerna. 100 står här för 100 procent, dvs de vill maximera någonting. Men Mona som är en ”vanlig” tjej med bl a idrotten inom sitt fögderi lånar ambition och formulering från idrottsvärlden där man gärna ”ger 110 procent”. Hennes vision blir troligen ”110 procent jämlikhet i idrotten”, se även mitt inlägg med rubriken ”Mona överväger – som vanligt”
Finansminister Bosse Ringholm… Nej, förresten, det klarar jag inte! Det viktigaste för Bosse är ”att hålla en fast ekonomisk kurs”. Om det innebär att gamla människor inte har råd att ha kvar sina hus p g a fastighetsskatten, så kan de ju sälja och placera pengarna i aktier istället, det har Bosse sagt. Han kan inte heller se något fel i att IT-företagare som sålt sina bolag i utbyte mot aktier vars värde rasat med 95% eller mer innan de kunnat sälja dem (på grund av s k inlåsningsklausuler i överlåtelseavtalet) ska betala skatt på det ursprungliga värdet. Dessutom är han helnykterist. Jag vill inte försöka föreställa mig vare sig hans 100-vision eller hans nollvision!
