En roman som ett brott

Jag köpte Leif GW Perssons Mellan sommarens längtan och vinterns köld på bokrean. Efter att ha läst mindre än 20 sidor ångrade jag köpet. Jag hade glömt hur Persson skriver:

Bäckström var liten, fet och primitiv medan Wijnblad var liten smal och pimpinett och tillsammans kompletterade de varandra utmärkt. De trivdes också med att arbeta ihop. Bäckström tyckte att Wijnblad var en feg halvfikus som man inte ens behövde höja rösten åt, han gjorde ändå som man sa, medan Wijnblad betraktade Bäckström som en förståndshandikappad koleriker som var rena drömmen att jobba med för den som föredrog att själv ha full koll på läget. Eftersom båda var gediget inkompetenta uppstod det heller inga slitningar på sakliga eller andra professionella grunder och kort och sammanfattningsvis utgjorde de rena radarparet.”

Här lämnas inget över till läsarna, för säkerhets skull talar Persson om för oss att de beskrivna kriminalpoliserna är inkompetenta eftersom vi inte förväntas förstå det av den fortsatta skildringen. Samtidigt är karaktäristiken lika banal som något en kvälls-tidningsjournalist skulle kunnat åstadkomma, enda skillnaden är att meningarna och orden är längre än i Aftonbladet och Expressen. Att den av allt att döma nazianstrukne polisaspiranten heter Oredsson är en meningslös blinkning till läsarna – de läsare som inte utan hjälp begriper att Bäckström och Wijnblad (i citatet ovan) är inkompetenta missar blinkningen och för dem som känner till något om Assar och Vera och den svenska nazismens historia är den övertydlig. Den tillkämpat humoristiska tonen som genomsyrar åtminstone de första femtio sidorna är också svåruthärdlig.

Det här är inte en roman om ett brott, det är en roman som borde vara ett brott. Frågan är bara vem som i så fall är den skyldige – författaren eller förlaget?