Under rubriken ”Krauthammer mosar Blix” refererade Dick Erixon för några veckor sedan till en krönika i Washington Post.
Det enda krönikören Charles Krauthammer krossar är läsarens förväntningar på en läsvärd artikel. Det framgår är att Krauthammer är uppbragt över att Hans Blix inte delar hans uppfattning att massförstörelsevapen i händerna på islamiska fundamentalister (i samarbete med s.k. terrorstater) är det allvarligste hotet mot civilisationen (vilket i Krauthammers ögon är synonymt med USA). Några belägg för att det är ett reellt hot presenteras dock inte. De hot som Blix pekat på i sitt tal avfärdar han med ett undantag:
”Global warming might one day be [ett hot mot civilisationen, min anmärkning], but not for decades, or even centuries, and with a gradualness that will leave years for countermeasures.”
Detta är ett fullkomligt grundlöst påstående. Krauthammer delar den allmänt utbredda vanföreställningen att en global klimatförändring kommer att vara en utdragen process och att vi har gott om tid att vända utvecklingen (och rädda civilisationen).
I två intressanta artiklar på GP:s kultursida, Det oberäkneliga klimatet och Smältande glaciärer och stigande hav, visar Nils-Aage Larsson på ett övertygande sätt att klimatförändringar kan ske mycket snabbt och att våra möjligheter att vända utvecklingen när den väl tagit fart är ytterst begränsade.
I båda artiklarna nämner Larsson olika feedbackmekanismer som snabbar på utvecklingen. De är exempel på vad som en systemtänkare kallar förstärkande processer. Ett enkelt exempel på hur förstärkande processer fungerar är Den 29:dagen (ppt). Presentationen som i huvudsak består av skärmdumpar från en simulering i verktyget ithink visar svårigheterna att i tid uppfatta och hantera konsekvenserna av förstärkande processer.
Jag har tidigare skrivit om systemtänkande/System Dynamics, bl.a. här och här. Hakank har skrivit mycket läsvärt om dynamiska system.