Vad gör jag nu för tiden?

Varför hör jag aldrig av mig?

Ja, det är möjligen något som endast Intresseklubben frågar sig. Svaret på den första frågan är att jag jobbar (mycket) och läser (mycket). På den andra är svaret att det inte känns meningsfyllt att försöka sig göra sig hörd i en larmande bloggosfär som handlar om allt annat än det som intresserar mig.

Om jag i närtid skulle få för mig att blogga kommer det antagligen att handla om nr 13-19 av svenska Galaxy eller om EU:s/Sveriges fiskepolitik och svenska fiskares agerande (som framgår av boklistan ovan har jag under våren läst Isabella Lövins Tyst hav och den gjorde mig ännu argare än tidigare).

Det skulle också kunna handla om den s.k. Laval-domen och följderna av den. Det tycks råda konsensus i breda politiska och fackliga kretsar om att domen är ett hot mot den svenska modellen och att arbetsmarknadslagstiftningen måste ändras för att möta hotet. Detta ifrågasätter jag starkt. Jag avser att sätta mig in ordentligt i domen, men jag lutar redan nu mot att det är som vanligt – Jag har rätt och alla andra har fel!

Det finns för övrigt många missupfattningar om EU:s inflytande. Den gode Stig-Björn Ljunggren avslöjar en närmast journalistisk okunskap om EU:s arbetstidsdirektiv. Ni får själva leta reda på inlägget från 2008-05-24 med rubriken Suppsoglarimerinsprinciiippen, SBL har år 2008 fortfarande inte lyckats få till permalänkar i sin blogg.

Han tror, okritiskt, att ”EU:s regler för arbetstidsreglering har vi också blivit påtvingade” och påpekar, helt i onödan, att ”EU ska inte reglera det som arbetsmarknadens parter kan komma överens om”.

Det är nämligen så att direktivet klart och tydligt föreskriver att:

”(15) Med hänsyn till att arbetstidens förläggning antagligen medför problem inom företagen verkar det önskvärt att tillåta flexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av principerna om arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

(16) Det är nödvändigt att föreskriva att vissa bestämmelser får bli föremål för avvikelser som, beroende på omständigheterna i enstaka fall, kan genomföras av medlemsstaterna eller av arbetsmarknadens parter. Som allmän regel bör de berörda arbetstagarna vid sådana avvikelser ges motsvarande kompensationsledighet.” [min fetstilsmarkering]

I den konkurrensutsatta delen av näringslivet har man använt sig av denna möjlighet. I avtalen mellan Teknikarbetsgivarna och IF Metall, Sif/Unionen, CF och Ledarna finns bestämmelser som helt och hållet ersätter bestämmelserna i direktivet. Om skyddade grupper som offentliganställda läkare eller bygg- och anläggningsarbetare utnyttjar direktivet och svaga arbetsgivare för att ensidigt omreglera avtalsvillkoren är ju det knappast EU:s fel.