Skuld

Vi möts ibland, men han ser mig aldrig.

Han ser sliten ut, linkar lite när han går.

Jag undrar om han har något arbete eller om han fortfarande är arbetslös, tio år efteråt.

Han var chef i första linjen. Stämningen i hans arbetsgrupp var urusel, det var ständiga bråk. Medarbetarna uppvaktade mig och avdelningschefen flera gånger, klagade på hans ledarskap.

Till slut, när gruppen inte längre löste sin uppgift, förflyttade vi honom till en annan del av företaget. Han blev av med chefsjobbet. Det tog honom hårt, han blev långtidssjukskriven. Chefsjobbet var hans stora triumf i livet, utgjorde en stor del av hans identitet. Han orkade inte komma tillbaka till företaget utan sade upp sig efter en tid.

I hans gamla arbetsgrupp blev det bara värre. Några mådde dåligt av sin seger över chefen. Det krigades inbördes i gruppen i ständigt skiftande allianser. Vi försökte medla, vi satte in en konsult – inget hjälpte.

Efter några veckor uppvaktades jag återigen av gruppen. Nu hade de hittat orsaken till sina problem. Det var en medarbetare som var alldeles omöjlig att ha att göra med och som terroriserade övriga i gruppen. Om vi bara flyttade på honom så skulle allt bli bra.

Vi splittrade omedelbart upp gruppen – fyra placerades i andra grupper, en sade upp sig, tre blev kvar men fick nya arbetskamrater och ny chef. Då blev det lugnt.

Vi möts ibland, men han ser mig aldrig.