Bloggar och bloggande har under april och maj fått något av ett massmedialt genombrott. Inslagen i press, radio och teve har varit många. Fler än jag kan hålla räkningen på och för många för att länka till.
Journalister börjar blogga i tjänsten och politiker skaffar sig personliga bloggar. Båda företeelserna är tämligen ointressanta, enligt min mening.
Jorun har redan ifrågasatt varför man ska läsa journalisternas kladdpapper. Till skillnad från Jorun har jag inte svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om journalisters ”tjänstebloggar”. Varför ska jag läsa deras kladdpapper när deras seriösa och genomarbetade artiklarna håller så låg kvalitet?
Alla svenska politiker tillhör något parti och bekänner sig till ett partiprogram, det finns inga oberoende kandidater i våra folkvalda församlingar. Med partimedlemskapet följer ett åsiktspaket som politikerna är ålagda att torgföra i alla sammanhang. Det finns helt enkelt inget utrymme för enskilda politiker att tänka självständigt. I den mån det förekommer någon idédebatt förs den internt i partierna, inte i dialog med väljarna. Att ta del av prefabricerade åsikter i snuttifierad form på en blogg – även om de emellanåt kan vara slagkraftigt formulerade – tillför i alla fall inte mig någonting. Bloggar är en ny kanal för politikerna, men innebär inget nytt i övrigt.
Den 28 maj är det dags för Bloggforum 2.0. På Bloggforums hemsida konstateras att ”Svenska bloggar håller på att bli folkliga”. Det är en av orsakerna till att jag inte tror att bloggar kommer att få någon framträdande plats i medielandskapet inom överskådlig tid. För två år sedan var jag övertygad om att en snabb bloggtillväxt skulle leda till många intressanta röster skulle kunna göra sig hörda. Det jag då inte insåg var att när allt fler börjar blogga blir Sturgeons lag tillämpbar på den svenska bloggosfären. Lagen har sitt namn efter science fiction-författaren Theodore Sturgeon som sade:
”Ninety percent of all science fiction is crud; but, on the other hand, ninety percent of everything is crud!”
Själv är jag inte lika hård i mina omdömen som Sturgeon utan nöjer mig med att konstatera att 90% av alla svenska bloggar är ointressanta, precis som 90% av allt annat (inom media och litteratur). Det är svårt att i den stora mängden bloggar hitta de få som är intressanta, som har en egen röst.
Vän av ordning frågar sig kanske varför jag – som är så tveksam till bloggingens betydelse och som förkastar bloggande journalister, politiker och 90% av gräsrotsbloggarna – själv fortsätter att blogga?. Svaret är enkelt – att media och många medbloggare starkt överdriver bloggandets betydelse betyder ju inte att det det är meningslöst att blogga. Jag skriver hellre för 50 läsare som bryr sig och reflekterar över det jag skrivit än 1 000 som slöläser utan engagemang.
Som alltid är jag villig att ompröva min uppfattning om någon kan övertyga mig att jag har fel. Jag har varit skeptisk till kommentarer, rss-feeds och trackbacks, men idag är förvetet utrustat med alla tre funktionerna. Bloggare som är intresserade av att medverka i ett försök att överbevisa mig är välkomna att kontakta mig på min mailadress.
Men till dess att jag meddelar något annat kvarstår mina tvivel på bloggingen.
Det här inlägget skulle postats redan igår, men på grund av strul med webbhotellet eller Blogger, ovisst vilket, fungerade det inte. Jag har därför uppdaterat indexsidan direkt, utan hjälp av Blogger. Inlägget saknar därför permalänkar och kommentarer och syns inte heller på arkivsidan för maj. Så snart webbhotellets och/eller Bloggers ftp-tjänst fungerar som den/de ska kommer inlägget att ersättas med ett permanent dito (med möjlighet att kommentera osv).
5 svar till ”Jag tvivlar på bloggingen”
Diskussionen som redan har påbörjats hos Blind Höna fortsätter förhoppningsvis här.
Varför tvivla på bloggarna? Bloggarna tycker jag är som vilka nätsidor som helst. En del intressanta för mig, de flesta ointressanta för just mig. Bloggverktyget i sig själv spelar ingen roll för mig.
En del växlar mellan ointressant-intressant. Men jag kommer på mig själv med att jag senaste veckorna har svårt att hitta något att läsa i någon blogg som verkligen engagerar mig. Men det beror väl mer på att jag inte hittar rätt sidor än på att bloggar i sig själva inte är intressanta?
Ps. http://www.skeptikern.com är också inne lite på liknande tankebanor.
Igår fick jag ett mail från Bodil som jag med hennes tillstånd lägger in i kommentarerna:
Är det en pessimistisk text du skrivit eller bara realistisk? Gör det egentligen något om bloggning inte är betydelsefullt ur någon allmän ”objektiv” synvinkel? Jag vet inte om betydelse utvinns ur det där
allmänna. Skrivande som sådant kan väl ha betydelse för den som skriver och för det skrivnas eventuella mottagare, även om det inte anses betydelsefullt av någon stor grupp eller allmänhet. Det är väl lyckligt om ens texter får några mottagare alls och lägger man ut dem så att de är åtkomliga, så är ju chansen större. Möjligheten att föra ett slags samtal mellan de olika bloggarna är en stor tillgång, som dessutom kan ge glädje och kanske kunskap. Att en del skriver saker som inte kan intressera mig, är knappast ett problem – efter att ha insett att något är ointressant släpper jag det. Det är inte annorlunda med bloggar än med böcker och tidningar eller människor. Jag är inte intresserad av vad alla människor säger och jag känner det inte som om jag absolut borde vara intresserad av vad alla säger.
Jag ser det som en stor förmån att få skriva i en blogg. Det är en möjlighet att dela tankar med människor man inte möter i sitt dagliga liv och också att få visa för andra på sådant som är betydelsefullt för mig.
Edited By Siteowner
Jonas: Du har helt rätt i att skillnaderna mellan WAP och bloggar är stora. Det förra var ”technology push” och det senare handlar om ”technology pull”.
Jag menar inte heller att bloggandet kommer vara utdött och bortglömt om fem år, bara att mediahypen kommer att blåsa över. Och det tror jag är bra. Det bästa vore om tidningarnas ”tjänstebloggande” journalister lägger ner och bloggosfären återgår till att växa och utvecklas underifrån. Märk också att det enbart är de ”tjänstebloggande” journalisterna jag kritiserar, som du själv påpekar finns det journalister som skriver intressanta bloggar. Och det är inte lustigt, utan betecknande att de bloggar vid sidan om arbetet.
Åsa: Jag tvivlar inte på bloggarna utan på att bloggandet i närtid kommer att spela någon framträdande roll på den politisk/samhälleliga arenan. Kanske om några år, men inte nu.
Bodil: Jag håller med dig. Det kanske är på sin plats att påpeka att när jag skriver ”ointressant” så är det naturligtvis en subjektiv bedömning. Det finns inga objektiva kriterier för vad som är intressant respektive ointressant. Inte heller sätter jag mig till doms över de som har en annan intresseinriktning än jag. Det är självklart helt legitimt både att läsa och att skriva dagböcker på nätet. Merparten av dagböckerna på nätet är dock inte några bloggar, enligt min mening.
Nej, du har rätt.
Kvalitet är bättre än kvantitet även vad gäller läsare.
Jag tror också att bloggare klarar sig bra utan mediahype. Som jag skrev hos Jonas på Seskadat Fjäderfä, träffade nyligen en ung tjej som varit i farten sedan hon var 16, designat hemsidor, bl a åt Linda Skugge (det finns en rolig historia integrerad här, men jag lämnar den därhän nu) och fört dagbok på internet. Innan det fanns bloggmjukvara fanns det dagböcker på internet. Jag hade ingen aning om det. Men de betraktar förstås bloggandet som en sentida efterföljarföreteelse. Förstår jag.
Men å andra sidan, om det idag har startats tio dåliga och ointressanta bloggar, har kanske en bra startats. Mer kan man kanske inte önska sig.
Det problematiska i mina ögon är om bra bloggare kompromissar för att ”komma in” i mediavärlden. Faran är stor. Det är ju inte fult att tjäna pengar nuförtiden. Och hela fenomenet är förstås intrinsically (kommer inte på svensk term) uppbyggt på finansiella strömmar. Gratis mjukvara, gratis serverplats, hur länge till? Vi koopererar ju i och med reklamfinansieringen. Och är därmed en del av den komersiella aspekten redan.
Usch, nu trasslar jag in mig.