Farliga fallskärmar

Den här typen av fallskärmar är inte bra för det svenska näringslivet. De lockar fel slags människor att bli företagsledare.

Dels en trygghetsfixerad sort som missar alla affärsmöjligheter därför att det är för riskabelt att ge sig in på något nytt. Alltså en slags direktörernas stugsittare.

Dels de giriga som inte bryr sig ett dugg om hur det går för företaget i det långa loppet. De skyr inga medel för att kortsiktigt blåsa upp vinster och aktiekurs för att maximera sina bonusar. Bonusutfallet påverkar naturligtvis fallskärmens storlek. Efter några år, strax innan bubblan brister, säljer de aktierna de erhållit genom det obligatoriska optionsprogrammet, under ivrigt förnekande av att de har utnyttjat sin insiderposition. När de kort tid senare får sparken på grund av överraskande rekordförluster utlöses fallskärmen. Styrelse-ordföranden brukar meddela att man inte hade något val, men att den här typen av fallskärmar numera är passé.

Missförstå mig rätt, det är fallskärmarna jag vill åt. Jag har inget emot mycket höga löner, bonusar eller optionsprogram till företagsledare. Varför ska inte en företagsledare som på ett framgångsrikt sätt leder ett företag bli rik på det, likaväl som ägarna? Problemet med bonus- och optionsprogram är att de mäter fel saker, de premierar inte långsiktig utveckling av företaget. De är dessutom vanligtvis så illa utformade att en genomsnittlig mellanstadieelev lätt kan avslöja bristerna och kryphålen i dem.

Men, som sagt, fallskärmarna är det stora problemet.