Den 16 februari skrev Jan Wallander på PK Debatt om hur ”Fega direktörer diskriminerar män” (Jag kanske bör tillägga att jag tror att Wallander har rätt när han säger att ”Jag har alltså i styrelsesammanhang eller vid utseende av företagens ledningar inte upplevt någon diskriminering av kvinnor, men väl motsatsen.”, men att han har fel i allt annat.)
Hur som helst, Wallander redovisar också en demokratisyn som jag inte kunnat slå ur tankarna sedan dess. Han skriver om ”… grupper, som anses vara diskriminerade, exempelvis invandrare eller låginkomsttagare. Dessa borde alltså också vara representerade i förhållande till sin andel av befolkningen. Detta är rimliga resonemang på de områden där vi tillämpar styrsystem som har karaktären av representativ demokrati.”
Wallander är inte ensam om denna syn på demokratin, t.ex så ser såväl Kommun- och Landstingsförbunden som Stockholms Stad (pdf) problem i att vissa grupper är underrepresenterade i politiken. Jag vill också minnas att jag sett flera ledare, debattinlägg och insändare i samma ämne de senaste åren. Wallanders inlägg blev den droppe som fick min inspiration att svämma över i följande komparationsövning:
Demokratiskt är vårt representativa, parlamentariska system.
Demokatiskare blir det om partierna nominerar kvinnor, invandrare, låginkomsttagare, pensionärer, unga, sexuella minoriteter o.s.v i paritet med deras andel av befolkningen.
Demokratiskast bör det följaktligen bli om vi låter SCB eller något opinionsinstitut välja ut våra representanter till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige. De (SCB m.fl) har ju under många valrörelser visat att de kan göra ett så representativt urval av den svenska befolkningen att de med stor precision kan förutsäga valutgången, nästan innan valrörelsen startat. Vilka är väl bättre lämpade att se till att de politiska organen speglar befolkningssammansättningen så rättvist som möjligt? Och tänk så mycket pengar vi kommer att spara när vi inte behöver ha några val och några valrörelser längre. Vi kommer visserligen inte att veta vilken politik som riksdag, regering och de olika fullmäktige-församlingarna kommer att föra, men det gör vi ju å andra sidan inte nu heller.
Åsiktsrepresentativiteten är död! Länge leve (den rättvisa) grupprepresentativiteten!