När jag häromdagen skrev att jag skulle återkomma med ett positivt inlägg var det Östlyckeskolans kabaré jag hade i tankarna.
Östlyckeskolan är en kommunal högstadieskola i Alingsås. Det som främst skiljer den från andra högstadieskolor är den årliga kabarén: ”Under de senaste tolv åren har elever, lärare och föräldrar på Östlyckeskolan producerat en kabaré, som har kommit att ta allt större plats i skolans verksamhet. Det är ett roligt arbete. Dessutom medför kabaréverksamheten större trivsel i skolan och den motverkar mobbing.” Av skolans ca 550 elever deltog i år 330 i arbetet med kabarén (förhoppningsvis uppdateras skolans webbplats med färsk information och bilder från årets kabaré inom en snar framtid).
Resultatet är, ur alla aspekter, strålande! Dels är föreställningarna som sådana vanligtvis mycket bra (om än långa, det blir de när alla som vill får vara med), dels är arbetet med kabarén ett ovärderligt bidrag till elevernas utveckling. De tränar sin kreativitet. De samarbetar i ett STORT projekt, med alla krav det ställer. Sist, men inte minst förvärvar de (i första hand de som står på scenen) en otvungenhet och säkerhet i offentliga sammanhang som är avundsvärd.
Min yngsta dotter går nu på Östlyckeskolan, vilket också hennes båda äldre systrar gjort. Jag hade i veckan förmånen att få se kabarén för sjätte gången. Som vanligt var det en föreställning med stor spännvidd. Den rymde allt från ren buskis till inslag om barnarbete samt mängder av dansnummer. Kabarén skulle naturligtvis inte ha blivit av utan engagerade lärare som gör insatser ”far beyond duty”, de är värda all beundran!
Det som möjliggjort Östlyckeskolans kabaré (och många andra goda initiativ i den svenska skolan) är den kommunalisering av skolan som Göran Persson drev igenom 1989. Innan den genomfördes var skolvärlden en i princip stillastående verksamhet, isolerad från resten av samhället. Verksamheten i skolan reglerades i detalj av staten, men huvudmannaskapet var oklart. Ansvaret var delat mellan stat och kommun och i detta fall var talesättet ”Delat ansvar är ingens ansvar” verkligen sant. Skolan präglades av katederundervisning och förmedlingspedagogik. Samarbete mellan lärarna förekom nästan inte och den som hade antytt att man skulle kunna samarbeta över ämnesgränserna hade förmodligen betraktats som galen.
Kommunaliseringen och övergången till målstyrning ändrade på allt detta. Skolan blev en integrerad del i samhället och dörren öppnades för initiativ som Östlyckeskolans kabaré.
Att reformen var underfinansierad och att Göran Persson senare sanerat statens finanser på kommunernas bekostnad så att de tvingats till besparingar som skadar verksamheten inom skolan (och inom andra områden) kan ju inte kommunerna lastas för. Naturligtvis är det inte enbart en fråga om resurser, en del problem i dagens skola beror på brister i den kommunala organisationen och kommunpolitikernas kompetens. Men att förstatliga skolan är inte rätt väg att gå!