I början av åttiotalet påbörjade jag en 20-poängskurs i Praktisk svenska. Kursen leddes av en prästdotter som transformerat uppväxtens lutheranism till en benhård feminism av ROKS-karaktär, parad med en frasbemängd politisk radikalism. (Den religiösa bakgrunden var för övrigt inte ovanlig bland den tidens kateder- och skrivbordsrevolutionärer, som påfallande ofta hade statlig lönegradsplacering och reglerad befordringsgång.) Vårt ogillande var, som jag minns det, ömsesidigt. Men det är inte detta som inlägget ska handla om.
Det ska istället handla om hur min bild av Lars Gustafsson som person, inte som författare, för evigt påverkats av erfarenheterna från kursen.
Kursen byggde byggde till stor del på grupparbeten. Ett ganska tidigt sådant handlade om gruppspråk. En av grupperna tolkade uppgiften ganska fritt. En eller flera av medlemmarna i gruppen hade uppenbarligen blivit starkt berörda av Lars Gustafssons diktsamling Artesiska brunnar, cartesianska drömmar som kommit ut något år tidigare. Dikten Elegi över en död labrador hade gjort extra djupt intryck på gruppen som tog sig för att som sitt grupparbete skriva hundens svar till Lars Gustafsson. Nedan följer tre utdrag ur Gustafssons dikt samt hundens svar. De som har tillgång till diktsamlingen uppmanas att läsa hela elegin för att fullt ut uppskatta hundens svar.
(Elegi över en död labrador)
/—/ Vår vänskap
var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två olika världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. /—/
Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Den var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg dold bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.
/—/ Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara,
och ingendera hade den andras svar.
Hundens svar till Lars
Varför är du rädd att dö, Lasse?
Naturen räds inte. Den vet.
Du har alltid kämpat emot din förgänglighet.
är du inte en del av naturen?
– Känn vad det luktar gott , Lasse
Dina bokstäver ger dig inte evigt liv.
De hindrar dig från att leva – nu!
Du läste aldrig månen, Lars.
Tror du att själen finns inom dig?
Vi lever bägge i paradiset.
Fast du inte märker det.
Stängda dörrar måste inte öppnas.
Lägg dig ner och vänta.
Det du söker kanske finns på denna sida.
Lär dig att leva med det dolda.
åskan är dold bortom bergen
och bollen bakom soffan.
Varför visslar du mig tillbaka,
när jag vill visa dig vägen?
Men alltid kommer jag tillbaka.
Det är människan inom mig.
av Annette N, Osborn B, Ted G och Marie A
Alla, såväl lärare som elever, tyckte att det hela var styvt ihopkommet och lade en ny dimension till Gustafssons dikt. Läraren skrev ett brev, i institutionens namn, till Gustafsson och bifogade gruppens arbete. Med förväntan såg vi fram emot en respons från Gustafsson, det hade man fått i motsvarande situation från andra författare. Månaderna gick men något svar kom aldrig.
ända sedan dess har jag uppfattat Lars Gustafsson som en fjär och i stort sett humorbefriad person. Men jag kanske gör honom orättvisa, kanske kom brevet aldrig fram, kanske var han så överhopad med post att brevet drunknade i mängden, kanske hade han något annat fullgott skäl att inte svara.
PS. Om Gustafssons författarskap har jag däremot en mycket positiv uppfattning, även om jag inte kan låta bli att litet småelakt konstatera att det inte är alla förunnat att skriva bra science fiction-berättelser.
6 svar till ”Litterär lördag IV”
Som gammal gustafssonbeundrare, tycker jag du är lite orättvis. Hans ”Sigismund” och ”Det sällsamma djuret från norr”, upplever jag som fina SF, därmed inte sagt att de skulle hålla för en ortodox SF-fan (är du det?), utan att de mer är en slags begåvade sagor.
Gustafsson är en stor poet och jag tycker verkligen att ert poetiska svar var mycket bra. Förmodligen hade han ont om tid. Han är misskänd som författare (jag tror alldeles säkert att han är lite speciell och professorsaktig) därför att han på 80-talet ställde sig vid sidan om vad som var mittfåran, politiskt och litterärt. Dessutom konverterade han och blev han jude.
Han har nog aldrig blivit förlåten för att han sedan flyttade till USA och ”tillät sig” att vara kritisk till hemlandet i så många avseenden.
”Tennisspelarna” tyckerr jag också är en roande miniatyr, på gränsen till SF.
Jag har försökt hitta hela dikten ”Elegi över en död labrador” på nätet, men inte lyckats. Har du en väg dit?
Egentligen vill jag inte läsa den, eftersom jag har en labrador som jag är så väldigt fäst vid, att jag blir illa berörd när jag tvingas tänka på att hon en dag ska dö och att labradorer ofta inte blir så gamla. Men kanske borde jag göra det.
Londi, min labrador, har för övrigt träffat Lars Gustafsson och de ”kom bra överens” – han nämnde i det sammanhanget den här dikten till mig, men jag ville inte riktigt höra på.
Malcolm: Mina kurskamraters svar vill jag understryka, jag var (tyvärr) inte delaktig i det.
För min egen del är jag kanske inte någon beundrare, men jag har stor respekt för Gustafssons författarskap. Det jag har läst tycker jag om.
Jag är inte någon ortodox SF-fan (med tanke på genrens bredd tror jag f.ö. inte det finns några sådana), däremot är jag, som namnet på min blogg säger, förveten. Det var just Det sällsamma djuret från norr som jag hade i tankarna när jag gjorde min elaka kommentar. Som bäst spelar han i division två bland svenska SF-författare och i en internationell jämförelse står han sig slätt.
Bodil: Jag har tyvärr inte någon länk, men en scannad kopia av dikten är skickad med e-post.
Läckert svar, av hunden. Totalt oväntat, fast jag har aldrig haft hund själv 🙂
Seminarieledarens bakgrund påminner om Ulrike Meinhofs. Bara som en parentes…
Angående LG: Enligt min bedömning är han en av de mest humoristiska personer som vandrat i en filosofiprofessors skor. I skor överhuvudtaget faktiskt.
Agnes: Så bra om min uppfattning om LG:s personlighet är fel. Den har ju f.ö. aldrig varit annat än just en uppfattning.