Jag har idag läst ut En tysk man historia av Sebastian Haffner. Ett avsnitt som särskilt fångade mig var hur det tyska folket i inledningen av nazisternas ”Machtübernahme” utan motstånd accepterade inskränkningar i den personliga friheten:
”Att de flesta tyskar då, i februari 1933, trodde på att kommunisterna låg bakom mordbranden kan man väl efter allt detta inte klandra dem för. Det som man kan klandra dem för, och där deras förskräckliga kollektiva karaktärssvaghet visade sig för första gången under nazitiden, är att saken därmed var avklarad för deras del. Att man tog ifrån dem, var och en personligen, deras lilla grundlagsenligt garanterade personliga frihet och medborgarvärdighet bara för att det hade brunnit lite i riksdagshuset – det fann de sig i med fåraktig undergivenhet som om det måste så vara. Om kommunisterna hade satt eld på riksdagshuset var det ju helt i sin ordning att regeringen ’tog i med hårdhandskarna’! Nästa morgon diskuterade jag dessa saker med ett par notariekolleger. Alla var mycket intresserade av gärnings-mannafrågan och mer än en yttrade med en blinkning sina tvivel på den officiella versionen. Men ingen tyckte att det var något särskilt med att man i framtiden fick avlyssna hans telefonsamtal, öppna hans brev och bryta upp hans skrivbord. ’Jag uppfattar det som en personlig förolämpning’, sade jag, ’att man hindrar mig från att läsa vilken tidning jag vill eftersom en kommunist påstås ha satt eld på riksdagshuset. Gör inte ni det?’ En svarade glatt och beskedligt: ’Nej. Varför det? Brukade ni kanske läsa Vorwärts och Die Rote Fahne förut?’”
Även idag finns det, också i västvärlden, anledning att vara vaksam mot inskränkningar i den personliga – eller, för den delen, den konstnärliga – friheten. Det som börjar litet och oskyldigt kan snabbt växa sig stort och farligt.
Boken innehåller också ett tänkvärt avsnitt om ”kamratskap” som jag återkommer till i ett senare inlägg.