Den modell vi förtjänar?

I föregående inlägg lovade jag att blanda mig i diskussionen om produktivitet och sysselsättning på Blind Höna och När jag ändå har ordet. Jag inleder med att ge min bild av utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden. Det är en starkt subjektiv och på inget sätt heltäckande bild, men inför den diskussion som jag hoppas på tycker jag att det är angeläget att redovisa min utgångspunkt.

Från krigsslutet fram till slutet av sextiotalet, de s.k. gyllene åren, levde Sverige högt på att inte ha deltagit i kriget. Produktionsapparaten var intakt och exporten blomstrade. Sett över hela perioden var de svenska produktivitetsökningarna lägre än i omvärlden. Ett skäl var de goda exportaffärerna som gjorde att företagen tappade intresset för att rationalisera, det gick ju bra ändå. Ett annat skäl var att produktivitetsutvecklingen gick snabbare i de krigshärjade länderna eftersom de startade från en bottennivå.

I början av sjuttiotalet hade våra viktigaste konkurrentländer en produktionsapparat som var modernare och mer effektiv än den svenska och exporten började gå trögt. Upprepade devalveringar under åren 1973 till 1982 gjorde att de svenska exportföretagen förblev ointresserade av öka sin konkurrenskraft genom rationalisering och effektivisering av verksamheten. Den svenska eftersläpningen fortsatte fram till krisen i början av 90-talet som medförde utslagning av ett stort antal företag som inte längre kunde hävda sig i internationell konkurrens.

Krisen tvingade också fram en hårdhänt sanering av de offentliga finanserna. Det var dock fråga om rent kamerala åtgärder utan någon bäring på de underliggande problemen, vilket vi nu ser effekterna av. Efter krisåren har den svenska produktivitets-utvecklingen varit bättre i Sverige än i konkurrentländerna. Men den har skett i existerande verksamheter och eftersom det inte finns några nya företag som kan suga upp ledig arbetskraft så har den inte lett till ökad sysselsättning.

Under hela efterkrigstiden har näringslivspolitiken varit inriktad på storföretag och gynnat institutionellt ägande. Det har bäddat för den nuvarande situationen med svaga, för att inte säga inkompetenta, styrelser i börsbolagen som endast är intresserade det senaste kvartalsbokslutet och den kortsiktiga aktieutvecklingen. Därmed lämnas fältet öppet för företagsledare som Lars-Eric Peterson, Ulf Spång m.fl. Den förda politiken har också lett till att det inte finns något intresse för långsiktiga investeringar i nya företag.

Den solidariska lönepolitiken var i första hand ett medel att tvinga fram en strukturomvandling som ansågs önskvärd under 60- och 70-talet när det behövdes personal till den raskt (ohejdat?) expanderande offentliga sektorn. Bland annat raderade den ut den svenska teko-industrin. Problemet var att politiken levde kvar efter att strukturomvandlingen var genomförd. I mer än ett decennium levde vi med låglönesatsningar, följsamhetsklausuler m.m. som ledde till årliga lönehöjningar på 10% och däröver. Eftersom produktivitetsutvecklingen samtidigt låg på 1-2% blev resultatet inflation och ”luft i lönekuverten”.

Det var alltså inte bara fråga om en ”viss inflation” som var problemet med den, enligt Bengt, krossade modellen. Det som har hänt, och framförallt det som inte har hänt (min anm.), inom svensk varvsindustri och inom stål och skog har inte lett till några sociala revolutioner, skriver Bengt. Men det kanske borde ha gjort det!

Nej, den svenska modellen är inte krossad, den har inte ens spårat ur. Den har aldrig fungerat, i alla fall inte på det sätt som det brukar framställas.

Jag hoppas att detta inlägg kan leda till en fortsatt diskussion i den svenska bloggsfären om produktivitet, sysselsättning, tillväxt. Eller kanske om olika samhällsmodeller, t.ex. skillnaden mellan välfärds-stat och välfärdssamhälle.

9 svar till ”Den modell vi förtjänar?”

  1. Profilbild för Bengt O.

    Oj! Jag får nog återkomma om detta men det kanske dröjer litet.

    Bra och viktigt att Du understryker det utgångsläge som Sverige hade efter andra världskriget. Det är en av de många obehagliga sanningar som vi gärna vill glömma bort.

  2. Profilbild för Bengt O.

    Ja, vi har väl rätt så olika historiesyn vad det gäller efterkrigstiden i Sverige – å andra sidan är det ju svårt att vara nyanserad inom ramen för bloggformatet. Din diagnos av ”den nuvarande situation” skriver jag naturligtvis under på. Däremot anser jag inte att det beror på den politik som fördes utan på att man övergav den politik som i mycket hade varit framgångsrik. Man övergav den för en naiv tro på marknadsekonomins välsignelser. Man föll för enkla slagord och locktoner från framgångsrika politiker som Reagan och Thatcher samt deras chefsideologer, Friedman, Becker osv, utan att ens ha försökt sätta sig in i hur marknaden för olika tjänster ser ut och hur den kunde tänkas fungera.

  3. Profilbild för Bengt O.

    Ja – hälften av min kommentar försvann, den överskred tydligen den tillåtna gränsen. Jag återkommer kanske en annan gång.

  4. Profilbild för Thorvald

    Jag råkade själv ut för samma sak för en tid sedan. Det var inte kul.

    Som du skriver sätter bloggformatet (och tiden) gränser för hur nyanserad man kan vara. Men jag spetsade också till det lite extra för debattens skull.

    Men vad är det man har övergivit i Sverige? I mitt tycke har det inte gjorts några grundläggande förändringar i den offentliga sektorn.

    Det som har hänt är att man tvingats till besparingar eftersom skatteintäkterna inte räcker till, trots att skattetrycket är bland de högsta i världen. Och så har man ombildat de afärsdrivande verken (såväl statliga som kommunala) till aktiebolag (för det mesta ägs de fortfarande av stat eller kommun). Det har avslöjat hur olämpligt det är att staten och kommunerna bedriver affärsverksamhet.

  5. Profilbild för Thorvald

    Om jag förstår dig rätt är vi överens om historieskrivningen beträffande utgångsläget efter kriget och analysen av nuläget.

    Så vad är det mer konkret i min historieskrivning du inte ställer upp på?

    Att den solidariska lönepolitiken var ett aktivt medel i strukturomvandlingen under 60- och 70-talet?

    Att lönebildningen från slutet av 70-talet till början av 90-talet var inflationsdrivande och inte gav någon nettoeffekt för löntagarna?

    Det kanske är så att de stora skillnaderna ligger i det som jag utelämnat?

  6. Profilbild för Bengt O.

    En del av de saker Du tar upp i Dina senaste två kommentarer hade jag berört i den del av mitt inlägg som föll bort. Jag återkommer men det blir nog inte förrän under helgen.

  7. Profilbild för Bengt O.

    Ja, snart har vi väl scrollat av skärmen så det kanske inte är någon mening att dra ut på diskussionen. Några spridda punkter:
    1 Jag förstor inte vad Du har att invända mot strukturomvandlingen inom basnäringarna (och jordbruk?)Det var väl utmärkt att de försvann utan större problem. Likaså att teko-industrin ”utraderas” – tänk om vi hade haft en sysselsättningstung tekosektor idag som ropat på subventioner och importskydd!

    2 Jag sätter punkt 2 i en ny kommentar så att det inte händer något igen.

  8. Profilbild för Bengt O.

    2 Jag vill låta det vara osagt i vilken grad man förändrat den offentliga sektorn (till det bättre tror jag) men problemet är väl snarare hur den *privata* sektorn förändrats eller hur synen på denna förändrats. Genom en naiv övertro på ”marknadskrafterna” och på att ”privatisering” automatiskt betyder ”ökad konkurrens” som kommer konsumenter och kunder tillgodo har man rivit sönder den konsensväv som fanns under stor delar av efterkrigstiden.
    Jag övergår till en ny kommentar.

  9. Profilbild för Bengt O.

    Ja, jag höll just på att skälla på Partena och Telia men det som jag skrivit bara försvann! Vi får ta det i ett annat sammanhang. Ursäkta att ovanstående blev litet splittrat.

error: Content is protected !!