I foldern nio argument mot euron (pdf) påstår organisationen europa ja – euro nej att:
”3. Ett nej till EMU är inte ett nej till EU; vi är kvar i samarbetet och har kvar vår röst vid rådslagen i Bryssel och Strasbourg. Ett nej betyder inte att vi isolerar oss från det europeiska samarbetet.”
EU är en förening där medlemmarna består av nationer i stället för individer. Jag tycker därför att det kan vara intressant göra en jämförelse mellan EU och vanliga föreningar.
Min föreningserfarenhet är inte särskilt omfattande, men jag har erfarenhet av styrelsearbete i ett par föreningar. I båda fallen förväntades medlemmarna bidra med några timmars arbete vår och höst för att hålla föreningarnas anläggningar och utrustning i gott skick. En mindre del av medlemmarna deltog aldrig i arbetet, de hade alltid någon form av förhinder. De hade dock aldrig förhinder när det gällde att att utnyttja anläggningar och utrustning, tvärtom hörde de till de absolut flitigaste användarna.
De var naturligtvis inte särskilt populära i föreningen, men eftersom de betalade sin medlemsavgift fortsatte medlemskapet år efter år. Vid årsmöten och andra medlemsmöten inledde de gärna sina uttalanden med med orden ”Vi borde…” eller ”Vi måste ta tag i… ” o.s.v. Eftersom alla visste att ”vi” betydde ”Ni andra, inte jag” lyssnade varken styrelsen eller övriga medlemmar på deras förslag. Av samma skäl fick de inte heller delta i planeringen av när och hur det gemensamma arbetet skulle utföras eller delta i besluten om vilken utrustning som föreningen skulle skaffa o.s.v. Även om de inte förstod det själva så var deras inflytande i föreningen noll och intet.
Ungefär så kommer Sveriges ställning i EU att bli – inte genast, men med tiden – om vi röstar nej till euron. Visst har vi kvar vår röst, men vem lyssnar? Vår avsikt är inte att isolera oss från det europeiska samarbetet, men kommer vi att få vara med i de sammanhang där de verkliga besluten fattas?