Svenskt pekoralmästerskap

Tack Johan Anglemark och Klipspringer för länken till Uppdrag rättvisa. Inte sedan Lisbeth Bergs Jag är en ung godtemplartjej som ropar hej… har jag hört en ”kampsång” framföras med samma stjärnögda övertygelse och smittande entusiasm som Owe Hellberg visar i Uppdrag rättvisa.

K.- presenterar sig i en fotnot till sin kommentar som ”… en framstående kännare av pecoralia …” och länkar till några egna försök i genren. Det är habila försök, men det märks att K.- har skrivit sina treradingar i syfte att åstadkomma pekoral. Författare till äkta pekoral är alltid omedvetna om vad de producerar.

Det moderna svenska pekoralet har sedan flera år en (i min bok) obestridd mästare. Det är journalisten Frida Boisen som ”skriver varannan lördag om människor i nattstäderna Göteborg och Stockholm” i Göteborgs-Posten. Hennes krönikor som bär titeln Boisen 01.15 är egentligen obeskrivbara, men ett försök till karaktärisering skulle kunna vara – Metrosingel (jag låter Steffanie stå för beskrivningen för att spara utrymme) med gott uppsåt och, för gruppen, politiskt korrekta åsikter.

Tyvärr finns Fridas krönikor inte utlagda på G-P:s webbplats. Det går inte heller att göra Frida rättvisa genom lösryckta citat, man måste läsa en hel krönika. Av upphovsrättsskäl kan jag inte återge en hel krönika här. Frida och en journalistkollega uttrycker dock sina tankar i sång och musik, här exemplifierat med Medelklassidyll.

Texten (av kollegan) kommer visserligen inte alls i närheten av de pekoralistiska höjder som kännetecknar Fridas tidningskrönikor, men den ger ändå en indikation på vad Frida är kapabel till. Mest speglar texten en bland journalister inte helt ovanlig syn på den klass som är en förutsättning för deras yrkesverksamhet. Också i övrigt påminner mig Lernebys & Boisens sånger om vad man på 70-talet kunde trakteras med under sena kvällar i rökfyllda vardagsrum tillsammans med (alltför) stora mängder surt rödvin.