Självförsvar

Tidigare i veckan unnade jag mig lyxen att ta ledigt en vardag. Jag hade jobbat hårt och ledigheten hade inget annat syfte än just ledighet. Så, efter att ha sovit ända till klockan åtta,  läst morgontidningarna, ätit frukost och utfört övriga morgonritualer i lugn och ro, tog jag en promenad vid tio-tiden.

Det var en vacker vintermorgon, ett par minusgrader och rimfrost, så det blev en lång promenad. På vägen hem passerade jag stadsdelens F-6 skola.

När jag passerade skolgrinden hörde jag några dova dunsar. Jag vände mig om för att lokalisera ljuden och  upptäckte tre barn på den i övrigt öde skolgården. En pojke i åtta-nio års åldern låg hopkrupen på marken. Han var alldeles blodig i ansiktet, täckjackan hade stora revor och ena benet var böjt i en onaturlig vinkel. Han gnydde svagt. En äldre pojke, troligen en sjäteklassare, satt grensle över honom. Sjätteklassaren dunkade ihärdigt den mindre pojkens huvud i asfalten. Bredvid dem satt en gråtande flicka i förskoleåldern. Hon hade ett skrubbsår på ena kinden och en smal av rännil blod hade letat sig från ena näsborren ner till mungipan. Utstrött på marken runt barnen låg något som såg ut som en krossad mobiltelefon.

”Hallå där!” ropade jag. ”Vad håller du på med?”

”Ja, vad tror du egentligen att du håller på med?” hörde jag en myndig, kvinnlig stämma eka över skolgården.

Jag tittade upp och såg Rigmor Mortis*, skolans rektor stå på skoltrappan med armarna korsade över bröstet. Bredvid henne såg jag en kvinna som jag kände igen som en av de äldre 1-6 lärarna på skolan (Min yngsta hade henne som lärare i 5:an och 6:an. Det var en snäll och välmenande människa, men litet ängslig av sig och helt oduglig som pedagog).

”Självförsvar”  svarade sjätteklassaren medan han ställde sig upp och borstade av sina kläder.

”Jaha, självförsvar. Nåja, men nu slutar du genast!” sa Rigmor barskt. Hon vände på klacken och med dörren smällande bakom sig lämnade hon den försynta lärarinnan ensam på trappan. Denna frågade försiktigt ”Men vad har han gjort då?”

”Den lille skiten och och hans äckliga lillasyster var framme och lekte på den här delen av skolgården. Det vet ju alla att P- – -:-råttorna ska hållas där borta, bakom soptunnorna.” (Han nämnde här en familj med tio barn som bor i en trea i det nergångna miljonprogramområdet på andra sidan vägen) ”Det här är vår skolgård, inte det smutsiga packets!” Han gav den lille några kraftiga sparkar i mellangärdet. För varje spark hördes ett stön från grabben.

”Och kan du tänka dig vad han gjorde när jag som straff tog hans pengar och slog sönder hans mobiltelefon?” fortsatte sjätteklassaren samtidigt som han övergick till att med fötterna bearbeta förbrytarens revben. När det efter några sparkar hördes ett krasande ljud jämrade sig pojken på marken bara svagt. ”Det svinet spottade på mig! Och då, då har ju jag rätt att försvara mig. Han ska inte våga spotta på mig igen!”

”Jo, det är klart” instämde fröken. ”Men vad har  hans syster gjort?”

”Fattar du dåligt kärring, hon stod ju i vägen, ungjäveln!”  blev det irriterade svaret från sjätteklassaren samtidigt som han laddade för en hästspark i underlivet på brottslingen. När sparken träffade skrek krypet till, men låg sedan tyst och orörligt.

”Men nu räcker det väl?” tyckte jag. ”Tror du inte han lärt sig sin läxa nu?”

”Men för helvete!” vrålade sjätteklassaren. ”Han spottade ju TVÅ gånger!!!”

På detta hade jag inte något bra svar så jag vände mig om för att fortsätta  promenaden hem. Skolfröken följde mig en bit på väg på sin sida om stängslet.

”Visst är det förfärligt, det David gör och visst är det tragiskt att den lilla flickan råkade illa ut, men det är viktigt att komma ihåg att det var P- – -:s pojke som började.” sammanfattade hon.

Då vi skildes åt kastade jag en blick över axeln. Jag såg hur David just hade lättat från marken för ett jämfotahopp mot den lille ligistens huvud.

När jag kom hem satte jag på en kopp kaffe, loggade in på mitt PPM-konto och funderade bekymrat över om jag skulle placera om mina så gott som utraderade fondmedel. Sedan gjorde jag ännu ett misstag. Jag gick in på Aftonbladets hemsida och chockades svårt av nyheten att min favorit i Let’s Dance hade storgråtit i omklädningsrummet efter att ha mobbats av de andra deltagarna. Det förstörde min lediga dag, en dag som annars börjat så bra.

*  Rektorn heter inte Rigmor Mortis. Det är mitt namn på henne efter ett antal kontroverser med henne när mina egna barn gick i den aktuella skolan. Det är helt dött mellan öronen på henne. Bland annat hävdade hon att betydande budget- och personalneddragningar på skolan gjordes av pedagogiska skäl. Hon ska för övrigt gå i pension i dagarna. Inför avgången har hon i lokalpressen berömt sig av att skolan på alla sätt är i mycket bättre skick än när hon tog över som rektor.