I Göteborg hölls i dag rättegång mot nio föräldrar som ockuperat rektorernas arbetsrum i sina barns skola.
Fallet presenterades också i GP:s pappersupplaga i morse. Som vanligt var det inte sakfrågan jag fastnade för. Jag reagerade istället på en formulering i artikeln. Den tar inte rakt ut ställning för föräldrarna, men andas en klar sympati för dem.
Det okritiska redogörelsen för föräldrarnas argumentation inleds med detta stycke:
Vad vill artikelförfattaren säga med den till synes ovidkommande uppräkningen av de åtalades yrken?
Jo, han vill ge trovärdighet åt deras argumentation genom att visa de är välutbildade, engagerade och ansvarskännande medborgare som skolledning och politiker borde ha lyssnat på. De är minsann inte några metallarbetare, undersköterskor, arbetslösa eller annat ”riff-raff” som kan tänkas agera utifrån snävt egenintresse eller baserat på bristande förståelse för skolans verksamhet!
Ibland kan en enda mening avslöja en hel världsbild.
6 svar till ”En världsbild i en mening”
Det här är också litet avslöjande (jag förutsätter att det är sant):Å andra sidan kom uppgifter från flera föräldrar om att poliser föreslagit föräldrar att gå ut från skolan med en polis på vardera sidan det skulle ge massmedia möjlighet till bra bilder.
Det är klart att det är sant. Det står ju i tidningen ju!
Jag säger som Pontus Pilatus och Linda Skugge: ”Vad är sanning?”
Men det var ett bra inlägg från din sida.
Lärare, statliga tjänstemän, fritidspedagoger, sociologer, journalister och fotografer…
Men det låter ju som riff-raff upp i dagen. Inte en enda av dem har ett hederligt yrke. (Vad fan producerar en ”sociolog” för nyttigheter?) Bara pseudo-yrken, typiska för den skitförnäma socialistiska härskarklassen, vana vid makt, makt meningslös makt. Och när de inte får makt så lägger de sig på golvet, sprattlar med benen och skriker som femåringar — eller ockuperar någon byggnad för att riktigt understryka vilka psykotiska holkrökarkommunister de är. Så utomordentligt fånigt. Sätt dessa arbetsskygga parasiter i stupstockar på Götaplatsen en vecka så hyggligt folk får tillfälle att spotta ordentligt på dem innan de avskedas och deporteras till Nordkorea.
Joacim: Är det ett kroniskt tillstånd eller var det bara tillfälligt?
Ja det är nog kroniskt är jag rädd — det går inte att bota dem.