När fasaden rämnar

Jag har vid tre tillfällen bevittnat häpnadsväckande sammanbrott i den svenska bloggvärlden.

Första gången, nästan på dagen för fyra år sedan, var jag själv helt oavsiktligt delaktig. En vid tiden ganska känd svensk bloggare som framgångsrikt skapat en bild av sig själv som en humoristisk och/eller  ironisk person reagerade på ett inlägg på förvetet på ett sätt som avslöjade att h_n saknade såväl humor som självironi. Under stort buller och bång drog h_n sig tillbaka från den offentliga delen av bloggosfären.

Andra gången var i början av det här året när Mohammed Omar kom ut som radikal islamist och snabbt lierade sig med antisemitiska krafter. Fram till dess hade han lyckats upprätthålla bilden av sig själv som poet och intellektuell muslim. Numera förefaller han främst vara en högljudd förespråkare för diverse skogstokiga konspirationsteorier.

Tredje gången var nu på morgonen när det visade sig att ett ganska oskyldigt inlägg om Vellinge och Skåne  hos Gunnar fått en annan bloggare att avslöja sig som Mohammed Omars motsvarighet på den andra kanten (om man säger så). Av de tre fallen är det nog ändå det som överraskar minst. Dels på grund av att xenofoba tendenser synts under en tid hos den andre bloggaren (som jag inte tänker länka till), dels på grund av dennes bakgrund.  En del av de som ungdomen bekänner sig till en hatfylld och testuggande dogmatism klarar av att längre fram i livet skaffa sig en nykter syn på tillvaron medan andra bara byter ut dogmerna och objekten för sitt hat. Här har det senare inträffat.

Det som fascinerar mig i alla tre fallen är hur respektive bloggare under lång tid lyckats ge sken av att vara någon helt annan än den h_n egentligen är.